00-talet: 29. It's My Own Cheeting Heart that Makes Me Cry med Glasvegas

För de mest inbitna rockjournalisterna var 00-talet ett ganska jobbigt decennium. Britpopen som så totalt dominerat större delen av nittiotalet bara tvärdog i slutet av decenniet och ersattes på listorna (först med något vi ska prata om imorgon och sedan) med den RnB som vi pratade om igår, och i ren desperation försökte de så gott som varje år hitta ett nytt band som likt en musikalisk Messias kunde ta tillbaka deras plats i rampljuset. Och visst, jag hängde på allt som oftast:

Kasabians underbara L.S.F håller fortfarande, Franz Ferdinans You Could Have It So Much Better with... valde jag till årets näst bästa skiva när den kom 2005, mina forna hjältar i Oasis föll hårt från sin status som nittiotalets okrönta kungar (och föll sönder på slutet) men lyckades ändå klämma ur sig underskattade saker som The Importance of Being Idle och Stop Crying Your Heart Out, Snow Patrol fick nästan personifiera hur TV-serier som Grey's Anatomy (TV på 00-talet är såklart ett helt eget kapitel som vi kommer till senare) var det nya sättet att lansera musik på med hits som Chasing Cars och Run, och mina favoriter sedan åttiotalet i U2 lyckades få ur sig ett av sina bästa album någonsin med How to Dismantle an Atomic Bomb 2004.

Mest hajpade under hela decenniet var nog dock två grupper: The Strokes och Glasvegas.

The Strokes Is This It kom 2001 och anses nog av många rockkritiker vara decenniets bästa album, med låtar som Last Nite och Someday. Själv kommer jag alltid förknippa det med en Valborg - jag tror det var en Valborg - i Partille där jag och Javad helt slukades upp i hur bra det var och kände oss övertygade om att den här typen av musik (och vårt glada nittiotal) kanske inte var på utdöende i alla fall... Det gick väl sådär, men en bra skiva är det fortfarande (och Julian Casablancas har ett av 00-talets bästa rockstjärnenamn), även om Is This It inte innehåller decenniets 29e bästa låt.

Det gör däremot en av förra årets absolut bästa skivor. Glasvegas självbetitlade debut har några stunder jag aldrig kommer att förstå - och samtidigt några låtar som kan vara bland det bästa jag hört i genren. Slår man ihop debuten med jul-EPn så har man förmodligen en av decenniets bästa skivor (för övrigt något jag inte tänker lista den här månaden - skivor är SÅ 1990) och efter en grym konsert på Way Out West i somras (där trummisen Caroline McKay blev en klar favorit) rådde det ingen tvekan om att det här är en av mina favoritgrupper från 00-talet. Flowers & Football Tops, Geraldine, Daddy's Gone och Please Come Back Home i all ära, bäst av alla låtar är ändå It's My Own Cheeting Heart that Makes Me Cry.



Rocken må ha svultit men några hajpar höll. Därför är It's My Own Cheeting Heart that Makes Me Cry 00-talets 29e bästa låt.

Här är hela listan hittils!

Ny video med Glasvegas!

Listan kommer (förhoppningsvis) lite senare idag, men vad kan vara en bättre start på veckan är Glasvegas nya video till Flowers and Football Tops?

Exakt så här bra är "A Snowflake Fell (And It Felt Like A Kiss)"

Julstämningen hamnar kanske inte direkt på topp efter en stund med skottarna (man vill snarare bara gräva ned sig i snön) men de sex julblingade avgrundsvrålen av desperation är ett fantastiskt komplement till Glasvegas debutalbum för er som tänker ge bort det till någon ni tycker om i julklapp.

























Och även om jag kanske inte sätter på den här skivan när granen skall kläs i föräldrarhemmet (då är det alltid Peter Jöback-skivan och - självklart - Phil Spectors samling med Darlene Love i spetsen som spelas) utan snarare när jag sitter ensam och bitter med fjärde glaset glögg vid min tvåfotade, snea plastgran i Stockholm så tvekar jag inte en sekund att ge näst högsta betyg till den här EPn.