Girls Aloud Friday

Ny video med Nicola Roberts

Nadine var ju alltid den i Girls Aloud som alla, likt Gary Barlow i Take That, visste skulle kunna gå solo och bli nåt. Sen blev Cheryl Robbie och allt blev annorlunda... Men glöm det. Släpp alla Take That referenser. Här kommer nämligen underbara Nicola Roberts och visar vart skåpet skall stå. AMAZING. Jag älskar detta. Originellt och glädjefyllt och utan blickar på andra.

Så här låter Nadine solo

När Girls Aloud "tog en paus" var det inte många som trodde att "nummer två från vänster typ"-sångerskan Cheryl Cole skulle bli världsstjärna och att bandets säkraste sångerska Nadine Coyle skulle förpassas till glömskans boningar - men så blev det.

Nu sägs dock Nadine vara påG tillbaka som soloartist och det här ryktas vara en knapp minut av hennes första solosingel kallad Insatiable.

Jag är inte jätteimponerad direkt. Är ni?

00-talet: 7. The Loving Kind med Girls Aloud

Bortsett från en kortare personlig reflektion imorgon så lämnar vi nu 00-talets fenomen här i listan (av de låtar som ligger på topp fem kommer allt jag skriver i stort sett handla just om låtarna) och vi gör det med ett litet inlägg om det kanske största 00-talsfenomenet av dem alla.

Låt mig få börja julaftonens blogginlägg om 00-talets bästa låtar med att citera ett stycke av Torbjörn Nilsson ur senaste numret av min favorittidning Fokus:

"Under 00-talet brydde sig folk allt mindre om vad auktoriteterna tyckte vilket syntes i samtidskulturen. Idol, tv-programmet där amatörer blev proffs, var det yttersta exemplet. Hellre lyssnade vi på noviser än experter."

För så var det ju. Det största TV-programmet i världen var American Idol. I Storbritannien var det X-Factor. Och i Sverige var det Melodifestivalen – som matades av artister från Popstars, Fame Factory och Idol.

Talangtävlingar på TV knockade helt ut sprit-och-knulla-realityn som blommat några få år i början på decenniet, och allt började med Popstars på Nya Zeeland av alla platser. Fenomenet spred sig som en löpeld. Överallt i världen användes formatet där man fick se talanger vaskas fram för tillslut bara vara fem kvar som fick bilda en grupp. Därefter bytte programmet riktning och handlade om gruppens lansering – en lansering som oftast innebar listettor och utsålda singeringsturnéer. Pengar fanns att tjäna. Succén var ett faktum. Jag behöver kanske inte påminna er om vilka Sveriges första vinnare på Kanal 5 var?



Gud vad bra jag tyckte det där var en gång...

Bert Karlsson som haft en tynande tillvaro under det schlagerruttna nittiotalet såg plötsligt sin chans att få ut alla artister han vaskat fram från sitt imperium i Skara. Han och TV3 skapade Fame Factor – ett koncept där man tillskillnad från i femmans Popstars kunde följa artisterna a' la' Big Brother, där deltagarna tävlade mot varandra med oftast nyskriven musik (fortfarande ett moment jag saknar i dagens talangformat) och där publiken på plats fick rösta fram vinnaren. Succé så klart – speciellt som ungefär hälften sedan kunde slussas iväg till den expanderade Melodifestivalen som skrek efter nya artister att fylla upp sina deltävlingar med.



När TV4 tillslut köpte Idol – ett format som flera år tidigare valsat runt i europeiska länder och tillslut hamnat i USA och gjort megasuccé med sin första vinnare Kelly Clarkson – var jag öevrtygad om att folk tröttnat på att se talangtävlingar i TV...men oj vad fel jag hade. 2004 började snarare fenomenet än slutade som jag förutspått och även om det går fem bortglömda ungdomar på varje Danny och tjugofem namnlösa ansikten på varje Agnes så är det ju nästan samtidigt omöjligt att räkna upp alla de artister som kommit ur Idol de här sex åren. Ironiskt nog är min ständige favorit Agnes – den deltagare och vinnare som det gått bäst för – en av de få som stolt berättar om att hon varit med i Idol och inte försöker dölja det eller skäms för det (vilket verkar vara det politiskt korrekta bland exdeltagare på senare år idiotiskt nog).



Sedan borde jag kanske ta upp X-Factor också. Formatet som tog över efter Idol i Storbritannien, som jag älskar och som har genererat fenomenets kanske absolut största stjärna i hela världen (möjligen bortsett från Susan Boyles Talangsuccé) i Leona Lewis...men jag tror det får vänta tills 10-talet ska sammanfattas. Jag tror nämligen X-Factor lär bli formatet (med hjälp av den evige musiktalangtävlings-kungen Simon Cowell i spetsen) som tar över i världen efter att folk tröttnat på karaokeartisterna i Idol.



Hmmm. Den där låten är onekligen en av decenniets bästa också...

Men okej, det här ska istället handla om Storbritanniens största Popstars-vinnare, mina favoriter Girls Aloud. Nadine Coyle, Kimberley Walsh, Nicola Roberts, Cheryl Cole och Sarah Harding. De är ohotat britternas största tjejband under 00-talet och jag har älskat dem sedan deras debut/vinnarsingel Sound of the Underground slog ut det rivaliserande pojkbandet One True Voice i Popstars: The Rival (där man vaskade fram två band och lät publikens köplust bestämma vinnarna) 2002.

Min stora besatthet började dock med skivan What Will The Neighbours Say? Här var alltså en Popstars-vinnarakt som fick ge ut mer än en skiva!? Och som dessutom var sprängfull med hits som The Show, Wake Me Up och Love Machine. Till och med de pophatande hetrosnubbarna som jag delade rum med på kontoret älskade skivan. Succé.

Därefter kunde jag inte få nog av gruppen och man kan tycka att jag borde ha haft sjukt svårt att välja vilken låt som skulle få representera tjejerna här på listan. Biology? Sverigehiten Jump? Long Hot Summer? Sköna och prisade The Promise? Eller kanske en av de mest lysande popsinglar som Xenomania – 00-talets motsvarighet till Stock, Aitken & Waterman som under Brian Higgins ledning stod för nästan all superb popmusik i Storbritannien de senaste åren och som var anledningen till Girls Alouds stora framgångar – skrivit i Call the Shots?



Nä, valet var givetvis enkelt. Förra årets nästa bästa låt (och jag vet inte vilket bidrag på listan i ordningen som Pet Shop Boys varit inblandad i) må ha varit en av tjejernas största singelfloppar (efter 19 singlar som nästan allihopa legat på topp tio lyckades den med nöd och näppe hamna på plats 20...endast undertrumfat av singeln de släppte därefter) men det är en av de absolut bästa låtar jag vet. Och videon är supersnygg (även om albumversionen av låten är bättre än singel/videoversionen) med då nyblivna X-factordomarsuccén Cheryl Cole långt mycket mer i fokus än tidigare.



Inget popkulturellt fenomen dominerade 00-talet mera än talangtävlingarna på TV och ett av de bästa och mest framgångsrika resultaten ifrån den här trenden var Girls Aloud. Några av de mest sönderlyssnade låtarna i mina öron varje år sedan deras vinst 2002 var med just dessa brudar, och därför är The Loving Kind 00-talets 7e bästa låt.

Nya skivomslag med Cheryl Cole

Ny video med Cheryl Cole

Här är alltså den första solovideon från en Girls Aloud-medlem, X-Factory-domaren Cheryl Cole med Fight for this Love.

Ny video med Girls Aloud!

Här är videon till tjejernas tredje singel från Out of Control, här är Untouchable.

Är det inte lite ironsikt...

...att en av Girls Alouds bästa singlar någonsin visade sig bli den första av de tjugo singlar de nu släppt som hamnade som bäst på plats tio (om inget dramatiskt händer nästa vecka) = deras sämsta placering på Englandslistan någonsin!

OK, att ha haft alla sina tjugo singlar på topp 10 är ju en bragd i sig - men ändå. En mindre skandal.

Dagens Girls Aloud

Jag har inte sett tjejernas TV-special från i helgen i sin helhet ännu, men bland annat innehöll den det första liveframträdandet av The Loving Kind någonsin. Och det såg ut så här.

Mera om Girls Alouds The Loving Kind

Som jag skrivit tidigare så blir en av årets bästa låtar - Girls Alouds The Loving Kind - släppt på singel den 12e januari nästa år, och nu har omslaget till singeln avslöjats och det ser ut så här.






















De mixar som kommer finnas tillgängliga av låten är (förutom albumversionen då, som redan finns ute) The Radio Mix som är den officiella singeln, The Utah Saints Remix som är en iTunes exclusive, The Wideboys Club Mix som bara finns som digital download och The Wideboys Radio Edit som bara kommer gå att ladda ned till din mobil.

På den fysiska singeln kommer man dessutom kunna hitta Girls on 45 Megamix (ett medley av tejernas tjugo singlar med intro och outro från Stars on 45) och på bildvinylsingeln kommer man hitta helt nya spåret Memory of You (som på demostadiet gick under namnet Tokyo).

Glöm nu inte deras luciaspecial på lördag om du har vägarna förbi Storbritannien (eller internet).

Lussevaka med Girls Aloud

På lucia (det vill säga nu på lördag) i glappet mellan att alla tre X-factorfinalisterna sjungit sina bidrag och då resultatet skall redovisas (ni vet en sådan där lucka då TV4 i Sverige kör nyheter, lottodragningar och aptrista humorprogram) sänder brittiska TV-kanalen ITV en julspecial med Girls Aloud.

Programmet liknar det Kylie lanserade sin skiva X med förra året, och blandar sketcher och gästuppträdanden (bland annat Kaiser Chiefs) med att tjejerna framför sina gamla hits och en hel drös nya låtar från senaste skivan - bland annat då nya julsingeln The Loving Kind.

Här är en liten snygg reklamspot för programmet, och jag älskar de där drinkglasen. Gimme, gimme, gimme.



En av Girls Aloud-Cheryl Coles "skyddslingar", Alexandra Burke, är ju för övrigt storfavorit att vinna X-Factor, där Dannii Minouge (till skillnad från ifjol då hon coachade både ettan och tvåan) inte har någon representant och de andra jurymedlemmarna var sin.

Ny video med Girls Aloud!

Jag fick nästan en infarkt när jag hittade denna.
En av mina absoluta favoritlåtar just nu (och i år) har alltså slutligen fått sig en video som skall promota låten inför singelsläppet i januari.





















Vad kan man säga?
Sjukt snygg såklart. En av de snyggaste de gjort.
Stilen känns igen från Attitudes förra omslag. Cheryl Cole är inte helt oväntat ganska mycket i fokus efter framgångarna i X-Factor och Sarah Harding har förmodligen aldrig varit snyggare i någon av deras videos. Dessutom anar jag en liten, liten förändring i mixningen av låten som jag inte är helt bekväm med...men det väntar jag med att säga högt tills jag hört den över hundra gånger på fyra veckor (som jag gjort med albumversionen).

Här är Girls Aloud med PetShopBoys-skrivna The Loving Kind.

Nästa singel med Girls Aloud...

...blir (inte helt oväntat) Pet Shop Boys-skrivna poppärlan The Loving Kind - en stark kandidat till att vara årets bästa låt i mina öron.

En video är redan inspelad i regi av Trudy Bellinger (samma regissör som gjorde den snygga videon till The Promise), B-sidan kommer vara en helt ny låt som heter Japan - och för att fira att detta är tjejerna tjugonde singel (alla har legat topp 9) så kommer det även släppas en "megamix" med alla tjugo låtarna!

"You may be disinclined To find a love we've left behind So kiss me then make up your mind I'm not the loving kind"

Skivrecension: Girls Aloud - Out of Control

Girls Aloud - Out of Control

Varför en trettiofemårig man är barnsligt förtjust i tjejpopgrupper som Sugababes, The Saturdays och Girls Aloud är förmodligen något mellan mig och min psykolog, men sanningen är ju att det finns få musikstilar som jag har lättare att älska än just den brittiska tjejpoptraditionen.

Nu har inte Girls Aloud konstant varit några favoriter. Jodå, jag gillade deras första singel Sound of the Underground ganska mycket – men det vågade man ju knappast säga eftersom de då bara var ännu ett dokusåpaband i raden i början av 2000-talet. Skivan den låg på har jag däremot inget minne av alls, utan min stora (första) Girls Aloud-förälskelse var i albumet What Will the Neighbours Say? 2004.

Jag delade då rum på jobbet med två (suveräna killar, vänner och) kollegor, och till min förvåning så gillade även dessa heterosnubbar låtar som The Show, Love Machine och Wake Me Up. Här fanns ju också covern Jump som genom filmen Love Actually blev tjejernas enda hit i Sverige. Det här albumet cementerade Girls Aloud som en grupp att ha koll på i mitt medvetande.

Så kom Chemistry och jag var inte riktigt lika nöjd. Även om Biology numera är en av mina absoluta GA-favoriter, så var jag inte alls lika glad då över den och Long Hot Summer som singlar. Det kändes helt enkelt inte lika bra som på skiva två. Och när Tangled Up dök upp ifjol – och den skrivits upp hur mycket som helst i brittisk (gay)press på förhand – så var det bara Call the Shots som jag tyckte var riktigt fantastisk.

Vändpunkten kom i somras under en partyresa till London. På G.A.Y spelades nästan oavbrutet någon av Girls Alouds 19 tio-i-topp-hits på videoskärmarna, och plötsligt kom jag ihåg varför jag gillade dem igen. De här låtarna ska helt enkelt ses! Synkrondans och snygga blåsor adderar helt enkelt en ny dimension till tjejpop. GA blev återigen favoriter i mina hörlurar.

Och det måste väl sägas: Anledningen till deras framgång, och att de nu släpper sitt femte album efter dokusåpavinsten 2003, stavas såklart Xenomania. Producentkollektivet med Brian Higgins i spetsan ligger bakom i stort sett varje låt de någonsin gjort, och gruppen är väl egentligen mera ett mått på dennes genalitet än något annat. Men vem bryr sig om vem som är ansvarig? Just nu (efter att både Sugababes och – framförallt – The Saturdays album varit stora besvikelser i genren) är det helt enkelt Girls Aloud som är drottningarna.

Nya englandsettan The Promise visade vägen, och här är nu en låt-för-låt-recension till deras femte album Out of Control.


The Promise
Englandsettan som ni borde ha sett och hört om ni läst den här bloggen ett tag. Låter som något som skulle kunnat vara en signaturmelodi till en lyxig såpa på sextiotalet... Typ Love Boat korsat med Snobbar som Jobbar. Girls Aloud borde gjort Bondlåten.

The Loving Kind
Jag kan faktiskt inte riktigt förklara hur mycket jag älskar den här låten skriven av Pet Shop Boys tillsammans med Xenomania. PSB-älskande vänner tycker den är lite för lam och lite för lite PSB, och tjejpopsälskande tycker den är lite för ohittig och slätstruken. Själv tycker jag den är i stort sett perfekt. Jag älskar det underbara vemodet. Jag älskar att refrängen knappt märks när den kommer. Och jag fullständigt avgudar sättet de uttalar orden "sometimes" som "sumtajms". Så sött. Vet inte om den kommer funka som singel (vilket den ryktats att bli) men jag är i så fall hur nöjd som helst över att bara få ha den som min egna lilla skatt. Hos mig är det här en av årets absolut bästa låtar.

Rolling Back the Rivers in Time
Hallå! Dansbandskampen ringde och ville ha sin låt tillb... Eller vänta. Snarare: Dansbandskampen ringde och grät i luren för att de inte kunde få den här typen av "modern popmusik som låter dansband – eller tvärt om" till sitt program. Om det är dans i afton så skulle jag helst bjuda upp till den här smittsamma "Ahh-Ohh"-refrängen. Förmodligen en singel så småningom. Popjustice (dissade detta och) jämförde detta med I Just Call to Say I Love You. Så långt vill jag inte dra det. Men om Face-84 översatte detta på svenska skulle de helt klart kunna få en svensktoppshit. Så mycket kan jag säga.

Love Is the Key
Här är dock den mest självklara uppföljaren till The Promise om jag får säga vad jag tycker. Härlig munkkör i början går över i en mer akustiskgitarrbaserad popgrej med en i stort sett talad vers (en liten fetish för en Army of Lovers-uppfödd såklart) som mest får mig att tänka på Blur av någon anledning (typ Parklife). Ett roligt ljud efter refrängen och ett oväntat munspel i slutet är tillsammans med textrader som "I'm mocca chocolate – you more a espresso shot" bara grädde på det här mysiga moset.

Turn To Stone
Att låten är något enformig drar ned betyget lite, lite kanske, men annars är det här en superskön, väldigt elektroniskt blippande (jag får Neverending Story-vibbar) midtempogrej med lite svävande refräng där raden "don't turn away, or you'll see it turn to stone" upprepas frekvent.

Untouchable
Det börjar som om det vore skivans första ballad – men sedan verkar tjejerna insett att ballader kanske inte är den här skivans grej. Så väl framme i refrängen drar det igång till typisk Girls Aloud-pop och fortsätter så i nästa sju minuter! Lovely.

Fix Me Up
Knullfunk är aldrig okej om det så är uppklätt i stilettklackar och låtsas det är en Girls Aloud-låt.
Skivans odiskutabla bottennapp.

Love is Pain
Låter stundtals mera Pet Shop Boys än den låt som de pojkarna skrivit på skivan – och det är såklart alltid något bra i min värld. Falsettrefräng och nittiotalsljud a' la' Saint Etienne adderar poplåtslycka.

Miss You Bow Wow
Den låt som låter mest som Girls Aloud lät på What Will the Neighbours Say?-skivan och det är givetvis något briljant i min bok. Jag är inte så 100%-igt säker över själva Bow Wow-upprepningen, men "andrarefrängen" som dyker upp strax efteråt är desto bättre. En låt som konstant byter riktning (och på det sättet påminner om Biology – men inte på något annat sätt). Borde vara en uktmärkt låt att träna eller köra bil till. På morgonpromenaderna är den perfekt.

Revolution in the Head
De första tio sekunderna känns som om de hämtats från Svansjön! Sen kommer det någon form av kanske-inte-hundraprocentig Girls Aloud-rap... Tillslut landar det ändå i ett hyfsat - men ganska snabbt bortglömt – albumspår som dock kanske skulle kunna ha varit en stor hit i händerna på Spice Girls strax efter Wannabe.

Live in the Country
Det är inte direkt några Bonde Söker Fru-ansökningar man får intrycket av när man lyssnar på den här djurlätespimpade uptemporökaren. Här är det lyxliv på den brittiska landsbygden som tjejerna drömmer om i ännu ett typisk Xenomania-skriver-till-Girls Aloud-spår med högt tempo, bra driv och oooh, oooh yeah-parti.

We Wanna Party
Vet inte riktigt varför någon kom på att man skulle avsluta en riktigt bra skiva i övrigt med en cover på en låt med Aqua-Lene? Speciellt som det mest låter som en 'jag lyssnar faktiskt på hårdrock egentligen'-schlagertjej som sjunger en (småkass) poplåt förklädd till rocklåt. Okej, det är ett bonusspår, men ändå. "Sådär" är bara förnamnet.

Sammantaget är det ändå en av Girls Alouds bästa skivor i mina öron, och om jag vänder mig till Glasvegas i höst om jag vill få riktiga känslor, och till Agnes om jag vill ha min dos av svensk pop, så är det till de här tjejerna jag kommer tillbaka när jag vill bli glad och känner för att fundera ut riktigt camp videos i mitt huvud.

Morgonmusik

Dagens morgontoner är två av mina nuvarande favoritlåtar - men i liveversioner.

Det första är Girls Aloud som kör The Promise i X-Factor (där ju medlemmen Cheryl Cole numera är domare - håll utkik efter en sur Dannii Minogue i domarbåset)....



...och det andra är Alesha Dixon som kör The Boy Does Nothing i brittiska Dancing Strictly Come Dancing (där hon ju är regerande mästare).

Dagens Citat

"I love it—it's beautiful but still dancey—and there's talk of it being a single. We first got involved with Xenomania because they'd written and produced great songs for Girls Aloud like 'Biology' and 'Call The Shots'."

- Neil Tennant angående låten The Loving Kind på Girls Alouds nya skiva, en låt som enligt ryktet tillkom för att tjejerna spelade in sin nya skiva i Xenomania-studion bredvid PSB och neil gick in till dem för att berätta att han var en fan - och lämnade rummet efter att ha lovat dem en låt.

Ny video med Girls Aloud!

Äntligen en video till söta kommande singeln The Promise - och videon ser precis ut som jag hoppats. Hurra! Kunde inte hålla den till Popplistan (för självklart ligger Girls Aloud kvar där - jag blev ju "ny-besatt" av dem i London i juli) utan ni får en bra videostart på dagen i stället!

I'm back!

Tillbaka i ett soligt Stockholm.

Veckans lista och lite annat kommer dyka upp när det finns tid för bloggande, men Oswalds Popcorn kommer nog befinna i sommartillstånd för några veckor fram över, så räkna med lite mer sporadiska inlägg än vanligen.

Här är i alla fall den video som spelades oftast på G.A.Y Bar.
You have to love the brits.

Ny video med Girls Aloud!

...and they can't speak french!

Ännu Mera Musik!

När vi ändå är inne i ett videostim så är det väl lika bra att ni får den färska videon till Girls Alouds fantastiska Call the Shots-singel idag också.