Skivrecension: Girls Aloud - Out of Control

Girls Aloud - Out of Control

Varför en trettiofemårig man är barnsligt förtjust i tjejpopgrupper som Sugababes, The Saturdays och Girls Aloud är förmodligen något mellan mig och min psykolog, men sanningen är ju att det finns få musikstilar som jag har lättare att älska än just den brittiska tjejpoptraditionen.

Nu har inte Girls Aloud konstant varit några favoriter. Jodå, jag gillade deras första singel Sound of the Underground ganska mycket – men det vågade man ju knappast säga eftersom de då bara var ännu ett dokusåpaband i raden i början av 2000-talet. Skivan den låg på har jag däremot inget minne av alls, utan min stora (första) Girls Aloud-förälskelse var i albumet What Will the Neighbours Say? 2004.

Jag delade då rum på jobbet med två (suveräna killar, vänner och) kollegor, och till min förvåning så gillade även dessa heterosnubbar låtar som The Show, Love Machine och Wake Me Up. Här fanns ju också covern Jump som genom filmen Love Actually blev tjejernas enda hit i Sverige. Det här albumet cementerade Girls Aloud som en grupp att ha koll på i mitt medvetande.

Så kom Chemistry och jag var inte riktigt lika nöjd. Även om Biology numera är en av mina absoluta GA-favoriter, så var jag inte alls lika glad då över den och Long Hot Summer som singlar. Det kändes helt enkelt inte lika bra som på skiva två. Och när Tangled Up dök upp ifjol – och den skrivits upp hur mycket som helst i brittisk (gay)press på förhand – så var det bara Call the Shots som jag tyckte var riktigt fantastisk.

Vändpunkten kom i somras under en partyresa till London. På G.A.Y spelades nästan oavbrutet någon av Girls Alouds 19 tio-i-topp-hits på videoskärmarna, och plötsligt kom jag ihåg varför jag gillade dem igen. De här låtarna ska helt enkelt ses! Synkrondans och snygga blåsor adderar helt enkelt en ny dimension till tjejpop. GA blev återigen favoriter i mina hörlurar.

Och det måste väl sägas: Anledningen till deras framgång, och att de nu släpper sitt femte album efter dokusåpavinsten 2003, stavas såklart Xenomania. Producentkollektivet med Brian Higgins i spetsan ligger bakom i stort sett varje låt de någonsin gjort, och gruppen är väl egentligen mera ett mått på dennes genalitet än något annat. Men vem bryr sig om vem som är ansvarig? Just nu (efter att både Sugababes och – framförallt – The Saturdays album varit stora besvikelser i genren) är det helt enkelt Girls Aloud som är drottningarna.

Nya englandsettan The Promise visade vägen, och här är nu en låt-för-låt-recension till deras femte album Out of Control.


The Promise
Englandsettan som ni borde ha sett och hört om ni läst den här bloggen ett tag. Låter som något som skulle kunnat vara en signaturmelodi till en lyxig såpa på sextiotalet... Typ Love Boat korsat med Snobbar som Jobbar. Girls Aloud borde gjort Bondlåten.

The Loving Kind
Jag kan faktiskt inte riktigt förklara hur mycket jag älskar den här låten skriven av Pet Shop Boys tillsammans med Xenomania. PSB-älskande vänner tycker den är lite för lam och lite för lite PSB, och tjejpopsälskande tycker den är lite för ohittig och slätstruken. Själv tycker jag den är i stort sett perfekt. Jag älskar det underbara vemodet. Jag älskar att refrängen knappt märks när den kommer. Och jag fullständigt avgudar sättet de uttalar orden "sometimes" som "sumtajms". Så sött. Vet inte om den kommer funka som singel (vilket den ryktats att bli) men jag är i så fall hur nöjd som helst över att bara få ha den som min egna lilla skatt. Hos mig är det här en av årets absolut bästa låtar.

Rolling Back the Rivers in Time
Hallå! Dansbandskampen ringde och ville ha sin låt tillb... Eller vänta. Snarare: Dansbandskampen ringde och grät i luren för att de inte kunde få den här typen av "modern popmusik som låter dansband – eller tvärt om" till sitt program. Om det är dans i afton så skulle jag helst bjuda upp till den här smittsamma "Ahh-Ohh"-refrängen. Förmodligen en singel så småningom. Popjustice (dissade detta och) jämförde detta med I Just Call to Say I Love You. Så långt vill jag inte dra det. Men om Face-84 översatte detta på svenska skulle de helt klart kunna få en svensktoppshit. Så mycket kan jag säga.

Love Is the Key
Här är dock den mest självklara uppföljaren till The Promise om jag får säga vad jag tycker. Härlig munkkör i början går över i en mer akustiskgitarrbaserad popgrej med en i stort sett talad vers (en liten fetish för en Army of Lovers-uppfödd såklart) som mest får mig att tänka på Blur av någon anledning (typ Parklife). Ett roligt ljud efter refrängen och ett oväntat munspel i slutet är tillsammans med textrader som "I'm mocca chocolate – you more a espresso shot" bara grädde på det här mysiga moset.

Turn To Stone
Att låten är något enformig drar ned betyget lite, lite kanske, men annars är det här en superskön, väldigt elektroniskt blippande (jag får Neverending Story-vibbar) midtempogrej med lite svävande refräng där raden "don't turn away, or you'll see it turn to stone" upprepas frekvent.

Untouchable
Det börjar som om det vore skivans första ballad – men sedan verkar tjejerna insett att ballader kanske inte är den här skivans grej. Så väl framme i refrängen drar det igång till typisk Girls Aloud-pop och fortsätter så i nästa sju minuter! Lovely.

Fix Me Up
Knullfunk är aldrig okej om det så är uppklätt i stilettklackar och låtsas det är en Girls Aloud-låt.
Skivans odiskutabla bottennapp.

Love is Pain
Låter stundtals mera Pet Shop Boys än den låt som de pojkarna skrivit på skivan – och det är såklart alltid något bra i min värld. Falsettrefräng och nittiotalsljud a' la' Saint Etienne adderar poplåtslycka.

Miss You Bow Wow
Den låt som låter mest som Girls Aloud lät på What Will the Neighbours Say?-skivan och det är givetvis något briljant i min bok. Jag är inte så 100%-igt säker över själva Bow Wow-upprepningen, men "andrarefrängen" som dyker upp strax efteråt är desto bättre. En låt som konstant byter riktning (och på det sättet påminner om Biology – men inte på något annat sätt). Borde vara en uktmärkt låt att träna eller köra bil till. På morgonpromenaderna är den perfekt.

Revolution in the Head
De första tio sekunderna känns som om de hämtats från Svansjön! Sen kommer det någon form av kanske-inte-hundraprocentig Girls Aloud-rap... Tillslut landar det ändå i ett hyfsat - men ganska snabbt bortglömt – albumspår som dock kanske skulle kunna ha varit en stor hit i händerna på Spice Girls strax efter Wannabe.

Live in the Country
Det är inte direkt några Bonde Söker Fru-ansökningar man får intrycket av när man lyssnar på den här djurlätespimpade uptemporökaren. Här är det lyxliv på den brittiska landsbygden som tjejerna drömmer om i ännu ett typisk Xenomania-skriver-till-Girls Aloud-spår med högt tempo, bra driv och oooh, oooh yeah-parti.

We Wanna Party
Vet inte riktigt varför någon kom på att man skulle avsluta en riktigt bra skiva i övrigt med en cover på en låt med Aqua-Lene? Speciellt som det mest låter som en 'jag lyssnar faktiskt på hårdrock egentligen'-schlagertjej som sjunger en (småkass) poplåt förklädd till rocklåt. Okej, det är ett bonusspår, men ändå. "Sådär" är bara förnamnet.

Sammantaget är det ändå en av Girls Alouds bästa skivor i mina öron, och om jag vänder mig till Glasvegas i höst om jag vill få riktiga känslor, och till Agnes om jag vill ha min dos av svensk pop, så är det till de här tjejerna jag kommer tillbaka när jag vill bli glad och känner för att fundera ut riktigt camp videos i mitt huvud.