Visar inlägg med etikett GFF09. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett GFF09. Visa alla inlägg

30 januari 2009

Filmrecension: Flamman & Citronen + Flykten

Jag såg två danska filmer förra helgen, och de har väl egentligen inte har något mera gemensamt än att de är just danska (möjligen att i båda så är Sverige lite lustigt nog en symbol för den stora friheten och räddningen), men eftersom min känslor och mitt omdöme om dem var så lika efter att ha sett dem så tänkte jag försöka klumpa ihop recensionen till en enda.


Flammen & Citronen
Ole Christian Madsen, Danmark

Flugten
Kathrine Windfeld, Danmark

Om vi börjar med Flammen & Citronen så är det tydligen Danmarks största publiksuccé genom tiderna. Över 700000 danskar sprang till biografen för att se en historia som dels är den dyraste film som gjorts i landet och som dels (enligt uppgift) bygger på olika historier om de legendariska motståndsmännen Flamman och Citronen som samlats in från danskar som var med under Andra Världskriget (inte helt olikt den svenska åttiotalsfilmen 1939 som var Helena Bergströms genombrott, där svenskar fick skicka in sina krigsminnen).
Filmen hoppar rakt in i handlingen med hjälp av lite arkivklipp från nazisternas intåg i Danmark och sen får vi följa de två lönnmördande männen under krigens sista år. Flamman (helt okej spelad av Thure Lindhardt som var en av de danska ungdomarna i Into the Wild) är den iskalle med högst pris på sitt huvud som börjar tveka på vem han kan lita på när han får i uppdrag att ha ihjäl den mystiske Ketty som han har ett förhållande med, och Citronen (självklart spelad av Mads Mikkelsen – det är ju ändå Danmarks dyraste film någonsin, klart han måste vara med – med sedvanlig rutin) är den buttre (Citronen...get it?) alkoholiserade pappan som försummat sin familj för ett liv som motståndsman.

Flugten däremot är något helt annat. Byggd på en bestseller och regisserad av Kathrine Windfeld, kvinnan bakom SVT-succéerna Kronprinsessan och Kungamordet, är det en nutidshistoria om en Åsne Seierstad-aktig journalist spelad av Iben Hjejle som blir kidnappad av talibaner i Afghanistan. Hon får hjälp av fly av en ung kille i gruppen, något hon för hans säkerhet tvingas ljuga om då hon kommer hem och skriver en bok om sin historia och blir hela Danmarks lilla mediekelgris. När sedan talibankillen dyker upp på hennes trappa, terrormisstänkt och på flykt, så ställs hela hennes tillvaro på ända.

Båda de här filmerna är egentligen inga dåliga filmer. De är helt okej underhållning för stunden – men samtidigt ger de mig absolut ingenting nytt och innehåller inget av den danska värme och gemytlighet som vi blev bortskämda med i början av decenniet. De är dessutom båda alldeles för långa (i Flugten tar det över en timme innan talibankillen knackar på Rikkes danska dörr), alldeles för enkelspåriga (även om de är nazister eller talibaner så hade någon form av skildring från andra hållet inte skadat någon av filmerna – i Flamman & Citronen avrättas en hel massa människor på löpande band utan att man egentligen får koll på vad de gjort vilket onekligen urvattnar effekten) och har en del konstiga sidospår (Windfeld borde ha sovrat i sitt material även om det inneburit förändringar från en populär bok – hela historien med att Rikke ligger med en gift man är egentligen alldeles onödig för historien och får absurt mycket utrymme). På skådespelarfronten är de båda stabila utan någon som sticker ut (möjligen känns den blåögde Faegh Zamani som spelar Nazir inte som det vassaste besticket i Flugten-lådan även om han är väldigt söt) och miljöerna (Afghanistan och fyrtiotalets Köpenhamn) känns sådär lite lagom lågbudget-verkliga för att man ska köpa det rakt av.

Helt klart några timmars okej biounderhållning för de som plöjer bestsellertoppen på Pocketshop och röstade på Arn som årets bästa film i Guldbaggen. Ni andra kan nog vänta tills de kommer på TV.

29 januari 2009

Filmrecension: Suddenly, Last Winter

Suddenly, Last Winter
Gustav Hofer & Luca Ragazzi, Italien

Det här är en filmupplevelse som blir något alldeles extra av flera olika anledningar; dels är det en dokumentär gjord av ett italienskt (smått bedårande) bögpar som belyser den ganska så otäcka stämningen mot homosexuella i ett Italien som fortfarande är djupt beroende av både den katolska kyrkan och (lite oväntat) sorgen över Romarikets fall. I Italien handlar det verkligen inte om att bögar ska få gifta sig - utan om att de ska ha någon form av partnerskapsrättigheter överhuvudtaget... Det vill säga att få ärva någon du levt hela ditt liv med eller ha rättighet att ha denne som din närmaste anhörig vid sjukdom och så vidare. Saker vi numera tar för givet här i Sverige och de flesta andra europeiska västländer. Men inte i Italien. Där river lagförslaget upp en storm av otcäka känslor från folk som inte ens vet vad den innebär (och hoppar rätt på "om homos får gifta sig kommer snart någon gifta sig med en häst"-argumentet) och ger upphov till oändliga diskussioner i olika utskott (som ironiskt nog pågår så länge att Berlusconi hinner komma tillbaka innan Prodi-regeringen får igenom något konkret).Det är en otäck film på det sättet och den gör mig faktiskt fysiskt illamående stundtals över allt hat som bara rinner ur vad som verkar vara ett oändligt antal italienare på gatan.
Samtidigt är det också en riktig positiv kick filmskaparmässigt. Grabbarna har i stort sett gjort filmen för noll kronor hemma i sitt kök (det som var absolut dyrast med hela filmen var att de ville ha en låt av Anna Ternheim till eftertexterna) men ändå känns den aldrig amatörmässig. Snarare får jag en grym filmskaparlust av att se dem förklara den föreslaga homo-lagen med hjälp av Barbapapa, Disney och Tintin-figurer eller (otroligt modigt) fråga ut demonstrerande högerradikaler i demonstrationståg...och främst blir jag glad av att se när de själva lyser igenom, när man ser deras vardagsliv som par krascha med viljan att göra en bra film. Helt grymt, och jag har en förhoppning om att filmen på något sätt når ut till bögar och flator i Sverige så man får en liten tankeställare om hur förhållandevis bra vi har det, hur vi kunde ha haft det och vad det egentligen är vi behöver ha.

26 januari 2009

Läget Just Nu - Vecka 0905




Göteborg International Film Festival Ny
Det är sjukt svårt att förklara fenomenet GIFF för de som aldrig varit där. Fördomarna om vad en filmfestival är sitter så djupt rotat hos folk att det är löjligt – och även om den delen såklart existerar (tysta karga Bergman-esque historier från avlägsna länder i svartvitt) så är den något du helt kan välja bort och istället bara ägna dig åt just de filmer du älskar (själv kör jag oftast på en mix av amerikanska storfilmer och independent diton, intressanta dokumentärer, så mycket danskt och norskt som jag hittar och sen kryddar jag med publiksuccéer och festivalfavoriter från så många andra olika länder som möjligt). Den stora grejen är dock själva känslan...faktiskt samma känsla som jag upplever under schlagerturnéerna: Den där "det är vi mot de där utanför bubblan"'känslan. Känslan av att knappt hinna äta för det finns någonting nytt man måste se runt kröken. Känslan av att varje minut är bokad med något fantastiskt. Alla rykten som surrar kring vad som är bäst och vad som är sämst. För GIFF är publikens festival rakt av. Det här är inte bara för superkulturnördar eller branschfolk – det här är för alla som älskar film i alla former: från senaste DiCaprio-rullen till en italiensk homodokumentär inspelad i två snubbars kök. Och jag vet att du som läser detta skulle älska det också, om du bara gav det chansen. Du har sju dagar på dig...
"Stuck on Repeat" – Låt med Little Boots Ny
Snacka om en självuppfyllande profetia som titel på en låt...jag har inte kunnat sluta spela Victoria Heskeths fantastiska låt sedan jag kom över den! Som jag sa tidigare i veckan; tänk Lady GaGa fast med mindre attityd. Tänk en St Etienne-låt korsad med Kylies Can't Get You Out of My Head och producerad av Kleerup i samma stil som hans världshit med Robyn. Tänk förmodligen en av årets skönaste låtar redan nu. Och då är ni nästan där.
"Slumdog Millionaire" – Film av Danny Boyle Ny
Är Danny Boyles tiofaldigt Oscarsnominerade feelgoodfilm
A) En kärlekshistoria om livslång kärlek
B) En film om Indiens utveckling de senaste åren i allmänhet och Bombays i synnerhet
C) En sprakande musikalisk färgfest full av bra barnskådisar, vackra bilder (och coola avsnitt med folk som springer a' la' Trainspotting) och en enkel (men smart) grundidé förankrad i Vem vill bli Miljonär?
D) All of the above?
Okej, ni behöver inte ringa en kompis eller fråga publiken – svaret är D. Förra årets bästa film kan mycket väl även bli årets, eftersom en fullsatt visning på en av världens vackraste biografer (ja, jag pratar såklart om Draken i Göteborg...har ni inte sett en film där så se till att göra det innan ni dör) såklart propellrar upp den på toppen av "filmupplevelser under 2000-talet"-listan, trots att jag sett den innan och trots att det är den typen av film som tappar lite när man vet hur det ska gå. Jo...jag är rädd att all hype som numera omringar filmen kommer förstöra den för många när den väl når Sverige i mars, göra att den kvävs under sina egna förväntningar, men jag kommer ändå fortsätta propagera för att den är det här årets absoluta biomåste. Jai-ho!
Onsdagskväll med Ronny & F6 Ny
Ni som brukar läsa den här bloggen vet att jag känner så många Fredrik att jag har behövt ge dem nummer när jag skriver om dem här i bloggen...och den här veckan måste jag alltså addera en F6! Den här posten får för övrigt inte bara symbolisera en riktigt trevlig onsdag hemma hos R med floder av schlagersnack, utan också allting annat som har med Melodifestival-uppladdningen att göra (både sådant jag egentligen skulle kunna skriva och sådant jag absolut inte kan nämna) som förgyller min tillvaro just nu.
"Suddenly, Last Winter" – Film av Gustav Hofer & Luca Ragazzi Ny
En filmupplevelse som blir något alldeles extra av flera olika anledningar; del är det en dokumentär gjord av ett italienskt (smått bedårande) bögpar som belyser den ganska så otäcka stämningen mot homosexuella i ett Italien (där handlar det verkligen inte om att bögar ska få gifta sig, utan om att de ska ha någon form av partnerskapsrättigheter överhuvudtaget...det vill säga att få ärva någon du levt hela ditt liv med eller ha rättighet att ha denne som din närmaste anhörig vid sjukdom etc) som fortfarande är djupt beroende av både den katolska kyrkan och (lite oväntat) sorgen över Romarikets fall. Det är en otäck film på det sättet som gör mig fysiskt illamående stundtals över allt hat som bara rinner ur vad som verkar vara ett oändligt antal italienare på gatan. Samtidigt är det också en riktig positiv kick filmskaparmässigt. Grabbarna har i stort sett gjort filmen för noll kronor hemma i sitt kök (det som var absolut dyrast med hela filmen var att de ville ha en låt av Anna Ternheim till eftertexterna) men ändå känns den aldrig amatörmässig. Snarare får jag en grym kick av att se dem förklara den föreslaga homo-lagen med hjälp av Barbapapa, Disney och Tintin-figurer eller (otroligt modigt) fråga ut demonstrerande högerradikaler i demonstrationståg...och främst blir jag glad av att se när de själva lyser igenom, när man ser deras vardagsliv som par krascha med viljan att göra en bra film. Helt grymt. Tre och ett halvt popcorn och en förhoppning om att filmen på något sätt når ut till bögar och flator i Sverige så man får en liten tankeställare om hur förhållandevis bra vi har det.
"Lost Säsong 5" – Näst sista säsongen är här Ny
Undra om JJ Abrams hade någon som helst tanke när han körde igång serien om ett gäng skeppsbrutna på en ö för snart fem år sedan att det efter fem år helt skulle handla om tidsresor istället för överlevnad? Och att vi besatta TV-tittare skulle köpa det konceptet rakt av? För det gör man. Losts universum är ju sådant att till skillnad från till exempel i Grace Anatomy så accepterar man här rakt av att folk spökar, far omkring i tiden eller möter monster. Och numera älskar jag det. För det som en gång riskerade att bara bli en hög med frågor utan svar fick helt nytt liv när de visste exakt hur många avsnitt de hade kvar, och nu kommer det onekligen att gå till historien som ett av de största TV-programmen på hela 00-talet. De två första avsnitten av säsong 5 var en bra aptitretare, och nu kommer jag att kasta mig över det varje vecka typ 15 veckor framöver. Underbart.
Egg & Milk - Frukostställe Ny
Jag hade tänkt skriva att det var längesedan nu...men sedan kom jag på att jag ju var på Sveriges utan konkurrens bästa american diner med Gästbloggar-Pär under julledigheten. Nåväl. Att jag är där för sällan är i alla fall ingen underdrift och inte heller att deras frukost med pannkakor, äkta bagel, yoghurt med färsk frukt, mangosmoothie och kaffe är bland det bästa sätt man kan starta sin dag på. Fortfarande är det dock en gåta hur stället inte ynglat av sig på flera ställen – och speciellt då i Stockholm. I en stad där köerna fortfarande ringlar långa efter ett halvsunkigt ställe som Sirap varje helg vore det här en kassa-ko utan dess like. Hade jag haft pengar hade jag investerat direkt.
"Drottningen och Jag" – Film av Nahid Persson Sarvestani Ny
Nahid Persson Sarvestani är väl kanske mest känd för sin dokumentär Prostitution bakom slöjan och nu är hon tillbaka med en ny dokumentärfilm på bio. Den här gången har hon sökt upp ex-drottningen av Iran, Farah Diba – Shahen av Irans hustru, en kvinna som hon själv var med och störtade i slutet av sjuttiotalet då den mer än 2500åriga monarkin på den så kallade påfågeltronen avskaffades. Några år senare var hon själv tvungen att fly, bland annat efter att hennes bror mördats, eftersom Ayatolla Khomeini och hans styre som kom efter var än mer fruktansvärt. Här i filmen möts då alltså dessa båda kvinnor. Ideologiskt så långt ifrån varandra man kan komma, men med det gemensamt att de älskar Iran och sörjer över vad som hänt med deras land...och det blir ett märkligt möte. Den arga Nahid sugs mer och mer in i charmen och livet kring drottningen och vågar knappt ställa en enda av sina arga frågor om det styre hon en gång var en del av med risk för att bli bortkopplad. Samtidigt träder en ganska intressant bild fram av drottningen, av exil-iranier som fortfarande dyrkar henne och av en ganska oväntad vänskap. Klart sevärt och tre friska popcorn, men jag hade önskat att den vågat utmana lite mera.
"Top Chef New York" – Bästa Bravosåpan (just nu) 2v
Min favoritreality just nu är aldrig dålig och när de dessutom plockar in en kille som gästdomare på vars restaurang jag faktiskt varit (Buddakhan i New York) så blir det såklart ännu roligare att titta på.
"To Lose My Life" – Ny skiva med White Lies Ny
Om U2s kommande skiva kommer låta någonting alls i stil med deras första singel därifrån så kan ni kanske trösta er med det här smått ljuvliga rockbandet från London och deras debutplatta. Det låter väldigt, väldigt 80-tal. Talking Heads. Joy Division. Depeche Mode (med gitarrer, dock). Tears for Fears. U2... Alltihopa nedmixat i en stor mixer och så uppdaterat sådär lite lagom då och då så man ska fatta att skivan faktiskt kommer från 2009. E.S.T var första låten jag hörde och den är och förblir mitt favoritspår – men precis exakt hur bra varje låt är ser ni på bilden här ovan. Januaris bästa skiva bredvid Lily Allens.
"Friends – The One with All Ten Seasons" – DVD-box 4v
FF mobbar mig för att jag pratar så drömskt om att få ligga i min soffa i Kålltorp med en nybakad semla från Sunes konditori och se fyra-fem avsnitt av Friends från min box på raken under ett täcke. Hey, kan någon förstå vad som är så konstigt med att det är höjden på min vecka?




"Waltz with Bashir" – Film med Ari Folman
Denna animerade israeliska film blev förra veckan nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film (och är favorit till vinsten) och just i den meningen ligger väl kanske alla problem jag har med den här historien. Dels hade jag kanske lite för höga förväntningar på filmen och dels så är hebreiska verkligen ett riktigt, riktigt jobbigt språk att lyssna på (jag antar att vi alla har våra ickefavoriter bland världens språk) i 100 minuter...men annars så är den riktigt okej. Främst är animeringen otroligt schyst. Lite dataspelsaktig och stram utan att bli jobbigt fantasilös. Sedan är själva historien fängslande, även om det är lite ironiskt att när Israel gör en film om en massaker på palestinier så är det inte de som är de riktigt stora bovarna (well...de står bara bredvid och tittar på vilket knappast gör dem till hjältar, men ändå) utan libanesiska kristna, där filmen huvudperson försöker tyda sina otäcka drömmar och inser att han har en hel hop med förträngda krigsminnen i bakhuvudet. Mest bränner de sista fem minuterna av filmen i ett riktigt snyggt och starkt filmiskt grepp som jag inte ska avslöja här, men sammantaget är det klart godkänt också, om än lite enformigt och snackigt stundtals. Tre lite för salta popcorn blir betyget.




Inte hinna alla filmer
Jag har ju redan muttrat en hel del över att jag inte kan vara i Göteborg under hela filmfestival-veckan i år som jag varit sedan 1995, men när den nu väl är igång så känns det än mera fruktansvärt än jag trott. Grejen är ju inte bara den att jag missar filmer måndag till fredag – på grund av mina 10-11 timmars dagar i veckorna (med tillhörande morgonpromenad varje morgon) så behöver jag ju dessutom sova lite på helgerna och ha liiite tid då hjärnan får vila...vilket alltså betyder att jag inte kan gå på fyra, fem filmer om dagen då heller...utan går med ständig ångest för att ha missat de där pärlorna (Machan och Moscow, Belgium till exempel) som alla snackar om. Lyxproblem? Kanske. Men jag mår sämre av det än jag någonsin kunde tro.
"Fever Ray" – Skiva med Karin Dreijer
Okej. Jag vet att följande påstående i kombination med min stundande Melodifestival-besatthet och turné förmodligen kommer få nytillkomna bloggläsare att avfärda min musiksmak med en lätt kräkning och en axelryckning, but here we go: Jag är skittrött på Karin Dreijers röst och sätt att sjunga! Jodå, jag gillade The Knife och då tyckte jag alltihopa kändes lite befriande och småhäftigt – men efter en stund i sällskap med Fever Ray så stör jag mig något så otroligt på de där...ljuden...att jag inte ens kan ta till mig låtarna eller musiken längre. Sorry om jag trampar på några creddiga eller kritikerömma tår här men faktum är att mera än en genomlyssning kommer den här skivan inte få om inte någon helt fantastisk singel skulle dyka upp som kan få mig att omvärdera det hela. Just nu håller jag mina öron så långt borta från den som möjligt nämligen.
Kö/Toalettsituationen på Draken
Att Draken är en av världens bästa biografer påminns man ständigt om under Filmfestivalen – inte minst av alla tillresta regissörer och skådespelare som turnerat världen runt med sina filmer. Samtidigt har det gamla arkitektoniska mästerverket en klar nackdel i jämförelse med de nybyggda multikomplex som numera dominerar världen, nämligen kö och toalettsituationen utanför. Att stå inklämd med 700 vinterklädda festivalbesökare i den lilla, lilla vestibulen är direkt omänskligt (och förmodligen sjukt farligt ur brandskyddssynpunkt) och när man sedan ska dela två (!) toaletter med alla dessa besökare (som alltså spenderar hela dagarna på film allt som oftast och därför inte hinner gå på toaletten hemma...if you get what I mean) så förstår ni själva... Lägg till att denna minitoalett inte hade pappershanddukar ens till öppningsfilmen, and you get my point.
Engelska uttryck här i bloggen
Exakt hur fattigt språk har man om man hela tiden avslutar inlägg som det ovan?
Windows Vista
Vad ska jag plocka den här veckan? Hmm. Jo, de där idiotiska "det ser ut som om applikationen fått starr"-stunderna när den där löjliga lilla Vista-ringen bara står och snurrar och allt blir vitt bara för att Vista kukar ur. Så klart.

Ungefär så just nu.

07 januari 2009

Oscarpalooza i Göteborg!

Slumdog Millionaire, Revolutionary Road, Frost/Nixon, Milk och dokumentären Man on Wire... Göteborg International Film Festival 2009 visar sig bli rena Oscarpaloozan!

Men vem vill å andra sidan inte se Danny Boyles mästerverk Slumdog Millionaire på ett fullsatt Draken?

Filmfestivalkortisar

Idag släpps programmet till Göteborg International Film Festival (som drar igång den 23e januari) men redan i förrgår avslöjades tävlingsfilmerna. Nahid Persson Sarvestanis dokumentär Drottningen och jag (som även tävlar i Sundance) öppnar festivalen och därefter tävlar ytterligare en och en halv svenska filmer; Johan Johansons Guidance och svensk/norska I Skuggan av Värmen av Beata Gårdeler, mot två filmer från Finland och en vardera från Island, Norge och Danmark.

Vi vet också redan att ytterligare fem svenska spelfilmer har premiär under festivalen:

I taket lyser stjärnorna (av Lisa Siwe)
En film om en 14-åring tjej och hennes cancersjuka mamma, baserad på Johanna Thydells hyllade roman.

Karaokekungen (av Petra Revenue)
En film om losern Pirko som ger sig av för att hälsa på sin mormor och hamnar på de lokala uttagningarna till en karaoketävling.

Vägen hem (av Karin Swärd)
En dramadokumentär om Knutby-dramat, med spelfilmsscener varvade med dokumentärt material och agerande till inspelat ljudmaterial från predikningar.

Familjen Babajou (av Baker Karim)
En miniserie om en ugandisk familj som flyttar till Sverige, baserad på Baker Karims egen livshistoria.

Stormen (av Calle Östlund)
En miniserie i katastroffilmsgenren, om ett Gudrun-liknande oväder som drabbar ett västsvenskt samhälle.

Annat intressant så här timmarna innan programsläppet kan kanske vara att under invigningsfesten så kommer man inte bara kunna se uppträdanden av José González, Caesars, Kleerup, Nicolai Dunger, El perro del Mar och Anna-Maria Espinosa, utan även dansa till musik spelade av en mängd kändis-DJs som Neneh Cherry, Amanda Ooms, Johan Rabaeus, Lia Boysen, Ruben Östlund, Cecilia Frode, Alexandra Dahlström, Carl-Johan De Geer, Mark Levengood, Lena Endre och Torkel Petersson.

Dessutom kommer festivalen ha en stor homosektion (frontad av Gus van Sants utmärkta Milk) men jag återkommer med några måsten när jag läst programmet!

26 november 2008

Bögmjölk på GFF

Självklart hoppas jag att jag på något sätt ska kunna jobba från Göteborg under filmfestivalen i slutet på januari, eftersom jag inte missat en festival på väldigt, väldigt länge, eftersom lite nya polare blev rejält bitna ifjol och eftersom festivalen nu avslöjat att de återigen skall satsa på ett speciellt homotema.

Till exempel kommer den här i bloggen ofta nämnda Gus Van Sant-filmen Milk, med Sean Penn i huvudrollen få sin svenska premiär under festivalen, och än så länge innehåller gaysektionen sju filmer - men det ryktas att prognosen för tillväxt ser god ut.

Festivalens konstnärliga ledare Marit Kapla säger följande:

"Vi hade en populär och mycket uppskattad gay-sektion för några år sedan och vi har aktivt letat film för att kunna upprepa den succén. Värt att notera den här gången är den fina bredden på filmerna, allt från dokumentärer om kampen för homosexuellas lika rättigheter i Turkiet och Italien till kärleksdraman i viktorianska fängelser och på franska stränder. Och det är extremt kul att toppa det hela med Milk av en av världens mest intressanta filmskapare, Gus Van Sant"

De filmer som hittills är klara för sektionen är:

One Day in a Life (Un altro pianeta) av Stefano Tummolini, Italien. En het dag på en strand utanför Rom.

The Other Side of Istanbul (Das andere Istanbul) av Döndü Kilic från Tyskland/Turkiet. Dokumentär om en folkrörelse i det fördolda.

Suddenly Last Winter (Improvvisamente l'inverno scorso) av Gustav Hofer och Luca Ragazzi, Italien. Dokumentär om homofobins Italien.

Private Lessons (Elève Libre) av Joachim Lafosse, Belgien/Frankrike. Privatlektioner i skolämnen övergår till undervisning av mer fysisk karaktär.

To Faro (Mein Freund aus Faro) av Nana Neul från Tyskland. Tysk Fucking Åmål med identitetsförväxlingar.

Affinity av Tim Fywell från Storbritannien
Spiritism och lesbisk kärlek i viktoriansk miljö.


Festivalen startar den 23e januari och avslutas måndagen den 2:a februari (or what we would like to call "första schlagerveckan 2009")

16 maj 2008

Vet ni vem det här är?

Det är konstnärinnan Camilla Engman - kvinnan som fått förtroendet att göra nästa års filmaffisch till Göteborg Film Festival - och hennes målning It's Complicated.

















Camilla Engman är född i Trollhättan 1966 och utbildad på Domens konstskola och på Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg. Bland hennes uppdragsgivare som illustratör finns i dag till exempel New York Times, Google, Converse och Walt Disney!

Camilla Engman kommer att avtäcka sin affisch för nästa filmfestival på Bok & Bibliotek-mässani Göteborg i slutet av september. Hon övertar "stafettpenseln" från Niklas Eneblom som skapade ett ödsligt svart landskap med filmiska associationer.

Först ut i raden av konstnärer var Ernst Billgren 1992 och sedan dess har följande konstnärer gjort festivalaffischer:

1993 Jens Mattiasson, 1994 Maria Lindberg, 1995 Ragnar Schmid, 1996 Helene Billgren, 1997 Roland Borén, 1998 Ewa Brodin, 1999 Peter Wiklund, 2000 Jens Fänge, 2001 Marianne Lindberg De Geer, 2002 Dan Wolgers, 2003 Peter Johansson, 2004 Marie-Louise Ekman, 2005 Linn Fernström, 2006 Helena Blomqvist, 2007 Carl Johan De Geer, 2008 Niklas Eneblom