Filmrecension: Flamman & Citronen + Flykten

Jag såg två danska filmer förra helgen, och de har väl egentligen inte har något mera gemensamt än att de är just danska (möjligen att i båda så är Sverige lite lustigt nog en symbol för den stora friheten och räddningen), men eftersom min känslor och mitt omdöme om dem var så lika efter att ha sett dem så tänkte jag försöka klumpa ihop recensionen till en enda.


Flammen & Citronen
Ole Christian Madsen, Danmark

Flugten
Kathrine Windfeld, Danmark

Om vi börjar med Flammen & Citronen så är det tydligen Danmarks största publiksuccé genom tiderna. Över 700000 danskar sprang till biografen för att se en historia som dels är den dyraste film som gjorts i landet och som dels (enligt uppgift) bygger på olika historier om de legendariska motståndsmännen Flamman och Citronen som samlats in från danskar som var med under Andra Världskriget (inte helt olikt den svenska åttiotalsfilmen 1939 som var Helena Bergströms genombrott, där svenskar fick skicka in sina krigsminnen).
Filmen hoppar rakt in i handlingen med hjälp av lite arkivklipp från nazisternas intåg i Danmark och sen får vi följa de två lönnmördande männen under krigens sista år. Flamman (helt okej spelad av Thure Lindhardt som var en av de danska ungdomarna i Into the Wild) är den iskalle med högst pris på sitt huvud som börjar tveka på vem han kan lita på när han får i uppdrag att ha ihjäl den mystiske Ketty som han har ett förhållande med, och Citronen (självklart spelad av Mads Mikkelsen – det är ju ändå Danmarks dyraste film någonsin, klart han måste vara med – med sedvanlig rutin) är den buttre (Citronen...get it?) alkoholiserade pappan som försummat sin familj för ett liv som motståndsman.

Flugten däremot är något helt annat. Byggd på en bestseller och regisserad av Kathrine Windfeld, kvinnan bakom SVT-succéerna Kronprinsessan och Kungamordet, är det en nutidshistoria om en Åsne Seierstad-aktig journalist spelad av Iben Hjejle som blir kidnappad av talibaner i Afghanistan. Hon får hjälp av fly av en ung kille i gruppen, något hon för hans säkerhet tvingas ljuga om då hon kommer hem och skriver en bok om sin historia och blir hela Danmarks lilla mediekelgris. När sedan talibankillen dyker upp på hennes trappa, terrormisstänkt och på flykt, så ställs hela hennes tillvaro på ända.

Båda de här filmerna är egentligen inga dåliga filmer. De är helt okej underhållning för stunden – men samtidigt ger de mig absolut ingenting nytt och innehåller inget av den danska värme och gemytlighet som vi blev bortskämda med i början av decenniet. De är dessutom båda alldeles för långa (i Flugten tar det över en timme innan talibankillen knackar på Rikkes danska dörr), alldeles för enkelspåriga (även om de är nazister eller talibaner så hade någon form av skildring från andra hållet inte skadat någon av filmerna – i Flamman & Citronen avrättas en hel massa människor på löpande band utan att man egentligen får koll på vad de gjort vilket onekligen urvattnar effekten) och har en del konstiga sidospår (Windfeld borde ha sovrat i sitt material även om det inneburit förändringar från en populär bok – hela historien med att Rikke ligger med en gift man är egentligen alldeles onödig för historien och får absurt mycket utrymme). På skådespelarfronten är de båda stabila utan någon som sticker ut (möjligen känns den blåögde Faegh Zamani som spelar Nazir inte som det vassaste besticket i Flugten-lådan även om han är väldigt söt) och miljöerna (Afghanistan och fyrtiotalets Köpenhamn) känns sådär lite lagom lågbudget-verkliga för att man ska köpa det rakt av.

Helt klart några timmars okej biounderhållning för de som plöjer bestsellertoppen på Pocketshop och röstade på Arn som årets bästa film i Guldbaggen. Ni andra kan nog vänta tills de kommer på TV.