Filmrecension: Hämnden

Hämnden
Susanne Bier, Danmark

Susanne Bier och Anders Thomas Jensen har en förmåga som få andra att göra filmer om svåra och tragiska saker som ändå oftast lyckas vara osentimentala och som dessutom väldigt sällan förutsägbara – egenskaper som gör att deras filmer är bland de bästa jag vet (Bröder på ett fullsatt Draken i Göteborg är fortfarande än av mina häftigaste filmupplevelser). Mina förväntningar på Hämnden var därför enorma (inte minst efter den översvallande kritiken från svenska kritiker) och kanske är det därför jag tyvärr blev en smula besviken.
Missförstå mig inte, detta är fortfarande en väldigt bra film om ondska, om förmågan att förlåta och/eller vända andra kinden till och huruvida det går i alla lägen och samtidigt en film om hur fruktansvärt det kan vara att vara ung och känna sig helt oälskad. Mitt problem är bara att den känns en aningen för humorlös och en smula konstruerad för att drabba mig lika hårt som Biers tidigare filmer.
I centrum står den mobbade Elias, hans far (Mikael Persbrandt) som arbetar som läkare i Sudan och ligger i skilsmässa med hans mor som också är läkare, och Elias nya kompis Christian som bär på rätt mycket mörker sedan hans mor ryckts bort i cancer vilket tvingat honom och hans far att flytta hem från London till farmor i Danmark.
Vackra bilder, bra skådespelare (en manérfri Persbrandt och grymma barnskådisar med William Jøhnk Juels Nielsen i spetsen) och – ännu en gång – ett inte allt för självklart slut, gör att jag förlåter de något tillrättalagda mötena och konflikterna och lämnar salongen med en liten klump i magen över hur tufft det är att vara ung 2010.