Höstpremiärer 2010 - Del I

Ledsen att jag inte bloggat så mycket den här veckan, men det är ju - som jag nämnde i det tidigare inlägget – årets roligaste TV-vecka och all fritid går åt till återse gamla favoriter, fortsätta med de serier som redan startat och (framförallt) försöka få koll på alla nystarter.

Har ni inte tid med sådant? Här får en snabb genomgång på vad jag har tyckt om veckans premiärer hittills!


Boardwalk Empire
Skriven av Terence Winter (en av killarna som skrev Sopranos), piloten regisserad av Martin Scorsese, Steve Buscemi i huvudrollen och HBOs största antal tittare för en pilot på evigheter – klart Boardwalk Empire är en succé och likt Treme (som i och för sig sedan bara var segt) fått en andra säsong bara efter ett avsnitt. Själv blev jag inte omedelbart fångad av det här ganska långsamma (men väldigt snygga) dramat om gangsters under förbudstidens Atlantic City på 1920-talet, men jag har lärt mig den hårda vägen att inte såga HBO-serier alltför hårt efter ett enda avsnitt, så jag är tveksamt positiv och kommer fortsätta titta.



Chase
En dussinserie? Japp. Ett hyfsat oorginellt upplägg? Absolut. Ganska bleka skådisar med Desperate Housewives gamla trädgårdsmästare (som snutseriernas obligatoriska "nya killen på jobbet") och latinon från Prison Break som enda utropstecken i en biroll? Jajamen. Ändå måste jag säga att piloten till den här nya Bruckheimer-serien om ett gäng poliser vars främsta uppgift är att jaga skurkar (i första avsnittet en seriemördare) var ganska spännande och helt okej. Men ack så formulativ. Och meningslös. Det blir nog inte flera jakter för mig.



Mike & Molly
Trist tjockis-komedi om två överviktiga som träffas på ett "AA-möte för feta". Inte ens Gilmore Girls supercharmiga Melissa McCarthy kan rädda den här fjantiga standard-sitcomen med pålagda skratt. För mig alltså. Paradoxalt sett så lär den säkert bli en succé i USA då den tar över efter idiotkomedisuccén 2½ Men (dess skapare Chuck Lorre är inte oväntat en av männen bakom den här sörjan också) som i mina ögon är ungefär lika hemsk. Usch.



Lone Star
Jag blev ögonblickligen förälskad i charmiga James Wolk som spelar hudrollen i det här dramat om en kille som lever dubbelliv med två fruar i två olika städer för att (påhejad av sin far) kunna nästla in sig i deras respektive familjeimperium för att sno åt sig pengar. Tyvärr tror jag inte serien har mer än en snöbolls chans i helvetet på en kanal som Fox. Det här luktar mycket mera tolv avsnitt på en kabelkanal än en storserie på Prime Time-tid på en megakanal. Synd. Jag gillar't.



The Event
På söndag kan alla i Sverige se vad som fick SVT att kasta sig på plånboken och köpa in en serie (vars framtid redan verkar väldigt, väldigt osäker efter de första fyra inspelade) efter bara ett enda pilotavsnitt. Hur det gick till förstår jag faktiskt inte, men jag gissar på bra marknadsföring från NBC… Visst, ser det dyrt ut. Visst är det snyggt gjort. Men HUR trött är man inte på alla dessa konspirationsserier som a' la' Lost adderar frågetecken efter frågetecken i publikens huvud? Och hur ofta förutom möjligen i fallet Lost och Arkiv X) har en sådan serie hållit mer än de första avsnitten? Det jag ger The Event är en snygg klippning, schysta skådisar och ett bra tempo…och visst, någonstans i mitten tycker jag det är riktigt spännande och tänker att det här kan kanske bli nåt? Sen sabbar serien allt för mig de sista minuterna (effekten är förhoppningsvis den motsatta på andra) och jag kan inte säga att jag längtar ihjäl mig efter mer, trots att jag såklart undrar vad det där jäkla eventet är. Årets Flash Forward?



Detroit 187
Tänk Spanarna på Hill Street möter The Wire möter Southland (fast i Detroit och med Sopranos Michael Imperioli i huvudrollen). Typ. Tänk valfritt snutdrama i mördartät stad. Tänk gammal-i-gemet-snut paras ihop med dagsfärsk yngling. Men addera en lite lättare "ABC-ton" till allt det här (och D.J. Cotrona) och en knappt märkbar "dokumentärgrej-a-la-The Office" och ni har Detroit 187. För mig hade de gärna fått subtrahera ytterligare lite svärta och vrida det än mera åt ett "Grey's Anatomy i polisskrud"-hållet…men jag är nog ändå försiktigt positiv och ger det förmodligen några chanser till…trots några rejäla klyschor och snutserie-ticks här och där.



Hawaii Five-O
Den här serien hade på pappret en rejäl uppförsbacke för att den skulle kunna imponera på mig: En nyinspelning av en gammal polisserie jag aldrig sett med Alex O'Loughlin (som jag verkligen avskydde i Moonlight) och Scott Caan (som jag störde mig något otroligt på i senaste Entourage) i huvudrollerna - och dessutom en av de jag tyckte minst om i Lost (Daniel Dae Kim) i en biroll. Usch. Men fanimej – de lyckades. Kanske för jag saknat den här typen av Magnum-esque polisserie, kanske för att kemin mellan O'Loughlin och Caan är spot on – eller kanske bara för den snygga uppdateringen av de klassiska ledmotivet…men faktum är att jag hade riktigt kul åt den här klacksparksdeckaren med sin åttiotalston-möter-10tals-action. Kan bli min nya bakfylleunderhållning om CSI NY inte håller måttet efter höstens nystart.



Raising Hope
Crazy-komedi från killen bakom My Name is Earl om en snubbe som tvingas uppfostra sin nyfödda one-night-stand-avlade dotter (Hope) då hennes mamma avrättats i elektriska stolen. Precis lika superskruvat och dumt som My Name is Earl - har man den humorn är det här förmodligen en guldgruva – och snyggt castat med skoj skådisar. Själv så tycker jag helt klart det är småskoj, men jag har svårt att se mig följa det slaviskt. Däremot kan jag nog komma att kika in då och då om det blir en succé.



Running Wilde
Ännu en ny serie från en författare av en tidigare kult-dito. Här är nya alstret från Arrested Developments Mitchell Hurwitz med Will Arnett och Keri Russel (Felicity!!) i huvudrollerna, men medan castingen är snygg så känns upplägget lite tveksamt (superrik snubbe försöker imponera på sin ungdoms kärlek som numera jobbar med infödingar i Amazonas djungler) och serien har väldigt svårt att hitta sin ton i piloten. Skådespelarna jobbar stenhårt och charmar, men här finns egentligen ingen speciellt intressant historia, några karaktärer utöver det vanliga eller något som får mig att längta efter mer. De lär få jobba på det här om jag ska titta in igen.