Filmrecension: Agora

Agora
Alejandro Amenábar, Spanien

Rachel Weisz spelar filosofen Hypatia som i 300-talets Alexandria, de sista skälvande åren av Romarriket, hamnar mitt i motsättningarna mellan den gamla tidens gudadyrkare och de nya kristna. Själv tror hon bara på filosofin och funderar mest kring jordens och solens rörelser, men runt henne rasar strider och män på båda sidor vill ha henne.
Spanjoren Alejandro Amenabar bjuder denna gången på megasvulstig sandalporr. I en film dränkt i bombastisk musik och astronomiteori tar han sig The Tudors-friheter med historien och får fram ett hyfsat kostymdrama som inte bjuder på mycket nytt i genren, är lite för långt, ger mig (förmodligen helt ofrivilligt) fnissiga Life of Brian-vibbar stundals, men samtidigt underhåller för stunden och ser väldigt snygg ut (även om jag har svårt att imponeras av datoranimerade scenografier efter Avatar - man vet ju att allt går att göra nu).
Fräschast känns väl att man för en gångs skull ser de kristna som riktiga svin och får bekräftat att relgion alltid mest varit spridande av dumhet och förstörelse. Ingenting nytt under solen alltså, och de flesta av motsättningarna finns som bekant kvar idag när västvärdens dominans börjat falla som Romarrikets. Att alla egyptier är vita och pratar engelska känns kanske mindre fräscht.
Sammantaget ett godkänt stycke Hollywoodpiffad-historia som trots sina brister känns långt mycket ärligare och sannare än actionfester som Troja och Kingdom of Heaven. Själv fröjdas jag dock kanske mest åt ögongodiset som spelar Davus the slavus (hur kan man INTE tänka Biggus Dickus?) och tycker gott Max Minghella (japp, Antonios son) kunde fått klä av sig naken lika många gånger som fröken Weisz...

Fem kastade stenar av tio möjliga.