Filmrecension: (500) Days of Summer

Filmrecension: (500) Days of Summer
Marc Webb, USA

Är det bara jag, eller kan ni också känna när ni ser en film ibland att PRECIS så här skulle ni förmodligen ha gjort en film om ni kunnat/fått/haft talangen? För mig händer det oftast på filmfestivaler och aldrig vid stora inkomstbringande Avatar-grejer, utan oftast små, smarta, inte allt för insmickrande, independentfeeling-filmer. Sådana där filmer där ordet "quirky" inte är ett skällsord, och som sjuder av fantastiska filmiska infall, smarta repliker, bra (men ganska vanliga) skådisar och har ett grymt manus i botten. Efter att ha sett (500) Days of Summer så tänkte jag precis så: Oj, vad jag skulle vilja ha gjort den här filmen.
Filmens tagline säger allt: Boy meets girl. Boy falls in love. Girl doesn't.
Tom (spelad av en alldeles lysande Joseph Gordon-Levitt, som man borde se oftare) blir kär i Summer (spelad av Zooey Deschanel, som är söt men som för mig är filmens enda svaghet eftersom det är svårt att förstå vad Tom blir SÅ betagen i) och lite i form av en saga - Richard McGonagle är en berättarröst som dyker upp lite då och då - får vi följa hans 500 dagar med Summer. Dagarna i början varvas med dem i slutet, bra dagar varvas med dåliga dagar, obeskrivlig glädje (då den filmiska lekfullheten tillåter att Tom brister ut i koreograferade dansnummer i en park och träffar animerade Disneyfåglar) blandas med djupaste depression (då allting kan bli en svensk Bergmanfilm), men ändå känns ingenting för tillgjort utan bara extremt smart, charmigt och otroligt bra gjort.
Det finns så många små stunder i den här filmen som jag kommer att bära med mig och som jag skulle vilja berätta för er om, men jag tycker ni ska se det själva. Nittioåtta minuter filmisk glädje om en kille som blir kär i en tjej som aldrig blir kär i honom. Och som har (förra) årets roligaste IKEA-scen.