06 november 2009

Skivrecension: Kent - Röd

Kent - Röd

Om Kent på förra skivan Tillbaka till samtiden rörde sig mot ett mörkare, elektroniskare sound så är det inget emot vad de gjort på Röd. Efter den inledande smått falsksjungna psalmen 18:29-4 ledsagar nämligen en ihärdig syntmygga oss in i en av skivans bästa låtar som må vara 100% Kent (och som må ha en morrande gitarr någonstans i bakgrunden) men som presenterar bandets typiska låtsnickeri på ett helt nytt sätt. Eller nytt och nytt. Det är några delar U2s Achtung Baby, några delar av Madonnas Confessions on a Dancefloor och litervis med Depeche Mode och andra syntbaserade åttiotalsband, men det är ett helt nytt sound för Kent, vilket gör att alltihopa känns väldigt spännande och annorlunda i mina öron.

Jag har ju trots allt lyssnat på Kent i en tredjedel av mitt liv nu och på något sätt vant mig vid att vid varje skivsläpp får man några snygga ballader, några underbara partyhits (brukar vara mina favoriter), några midtempospår (brukar vara de jag gillar minst), minst en handfull längre gitarrmangelpartier och en hel hög med obegripliga textformuleringar.



Så är det inte på Röd. Efter en första lyssning känner jag mig smått besviken på låtmaterialet, även om jag tokälskar produktionen och soundet (som på något sätt förenar allt jag gillar med musik). Dalarna känns djupare än vanligt på en Kentplatta och de riktiga topparna (en FF, en Columbus, en Musik Non Stop eller en Utan Dina Andetag) fattas. Bara sista spåret Det Finns Inga Ord träffar mig direkt första gången. Efter två lyssningar kan jag fortfarande inte särskilja alla spåren från varandra, något som är lite jobbigt för en kille vars andra ben står fast förankrat i brittisk topplistepop och schlager.

Efter tre lyssningar så lossnar det dock. Jag känner hur jag älskar blandningen av akustiska gitarrer, arga stråkar och syntblopp i vackra Kentkaramellen Hjärta, jag charmas av Pärlor-vibbarna i Krossa Allt och discotakterna i Vals för Satan och får Ratata-vibbar (vilket är något positivt) av verserna i Idioter (medan refrängen knappast kunde bli mera Kent). Och framförallt så fälls jag av Jocke Bergs texter.



Jo, jag vet att fansen och recensenterna alltid framhållit Jockes/Kents texter, men ska jag vara ärlig så har jag mest sjungit med, tyckt det låtit snyggt, välformulerat och bra, men väldigt sällan lagt någon djupare tanke vid hål i händerna och män i vita hattar. Här är det något annat. Texterna har liksom klarnat., blivit mera rätt på, utan att tappa något i kraft eller poesi. Kanske är detta egentligen ett ännu större steg för Kent än det syntiga soundet, kanske krävdes en ny inriktning av ljudbilden för att även Jockes ord skulle ta nya vägar.

Nåväl, när jag skriver det här har skivan snurrat två dagar i mina lurar. Nu vill jag inte släppa den ifrån mig, precis som det varit med nästan alla Kentskivor före den (utom Du & Jag Döden och möjligen Hagnesta Hill). Just nu är den världens bästa svenska skiva i höst, även om jag någonstans vet att den kommer få svårt att få en plats före både Vapen & Ammunition, Tillbaka till Samtiden och Isola på min totala topplista över Kentskivor när min första förtjusning lagt sig. Just nu är det Jocke Bergs röst som ännu en gång räddar mig genom en höst – den här gången gör han bara det till en lite hårdare och kallare (men ack så underbar) ljudbild.



Slutligen mina betyg på låtarna efter två lyssningar (de kan säkert ha ändrats redan när du läser detta) och en kort kommentar på varje spår.

18:28-4
En falsksjungande kyrkokör sjunger en typis Jocke-text om röster som kan ha fel. Kul på pappret men inte i min iPod.
Taxmannen
Tuffa elektroljud med eko av Berlin (dubbeltydigt) och dansmusik. Hade refrängen varit snäppet starkare hade den kunnat bli en klassiker. Nu är den bara ett utmärkt öppningsspår.
Krossa Allt
Så lik Taxmannen till en början att jag inte märker låtbytet. Det här är dock mer klassisk Kent där refrängen luckras upp med ett galet syntljud innan en ljuvlig gitarrslinga tar vid. Pärlor-klass, Pärlor-vibbar, och kanske skivans starkaste kandidat till nästa singel.
Hjärta
Jag blir helt fälld av stråkarna, gitarrerna och Jockes falsettartade röst, vilket gör att jag glömmer att refrängen egentligen är för svag (och samtidigt för bombastisk) för min smak.
Sjukhus
Två låtar i en. I nästan tre minuter är det en ganska småseg berättelse, som sedan helt blommar ut i värsta The Cure-dängan. Andra halvan är en fyra. Första halvan en tvåa.
Vals för satan (din vän pessimisten)
Förmodligen den låt som flest har lättast att tycka om. Här är soundet närmare Tillbaka till Samtiden trots ett ihärdigt dansbeat och mot slutet av de knappa sju minuterna brakar den loss i värsta discokaoset.. Lite lång.
Idioter
Jag älskar syntbeatet och de roliga elektriska ljuden i den här låten, och jag älskar att refrängen (och egentligen hela låten) samtidigt skulle kunna ha funnits med på Verkligen eller Isola. Det gamla Kent möter det nya.
Svarta Linjer
Börjar med ett enkelt pianosound till en klagande sång. Mycket ljud, men ganska lamt. Skivans svagaste spår (bortsett från psalmöppningen) i min bok.
Ensamheten
Ljuden från Madonnas Ray of Light stämmer träff med en helt suverän Kentrefräng, en dansbeatslinga och några U2-gitarrer.
Töntarna
Framstår mer och mer som en av deras bästa singlar. Sätter tonen för hela skivan med sitt nya sound och ändå typiska Kent-sound.
Det Finns Inga Ord
En ögonblicklig, musikalisk kärlek. Kanske för att man vet att sista-låtarna på Kents skivor alltid är något speciellt. En gnällande såg-lik syntslinga ackompanjerar Jockes underbara text om hur man i Sverige förväntas gråta i smyg. Min stora favorit just nu. Och exakt 7.00 minuter lång.

Bilderna i inlägget är tagna av Peter Knutsson för tidningen QX

2 kommentarer:

Fröken Harrysson sa...

Krossa allt är min favvo för närvarande.

Jag gillar förresten bilderna väldigt mycket! Får lite känslan av att de sitter i soffan med varsin.. kattunge. eller nåt.

Anonym sa...

behovet for at se:)