Det känns sjukt främmande för den 36årige Oswald - men Michael Jackson var verkligen en av mina absolut första och största riktiga idoler. Han var verkligen bäst. Då.
För för mig dog den idolen/det musikaliska fenomenet för ganska många år sedan. Alla skandaler, operationer, taskiga samlingsalbum...allt det där tog bort väldigt mycket av glansen från den artist jag en gång dyrkat. Jag har nästan glömt hur fruktansvärt bra jag tyckte han var.
Därför kan jag inte riktigt stämma in i allas gråtvals. Jag har liksom på något sätt sörjt färdigt att min idol med de grymma dansstegen och de fantastiska låtarna försvann någon gång strax efter Dangerous-albumet (OK, den sista låten jag verkligen tyckte om var iofs Blood on the Dancefloor, men redan vid HIStory part I så började jag tappa) och nu när alltså personen bakom namnet och låtarna dött på riktigt känns det mest som...tja...mest en anledning att visa det här. Legendariskt.
Inlägg
-
2 kommentarer:
Tycker det är en smärre sensation att han levde så länge som han gjorde. Utsatt för både psykisk och fysisk misshandel, först av andra och sedan på egen hand.
Klart att musikundret Michael Jackson egentligen lämnat oss för länge sedan. Men ändå kan man inte låta bli att "sörja" lite. Det är inte så ofta legender föds, och dör, inför våra ögon. Och det är bara att konstatera, större än Michael Jackson blir man knappast.
Skicka en kommentar