Singelrecension: Keane - Spiralling

Just nu verkar det finnas två tydliga vägar att gå i brittisk popmusik; Mark Ronson-soul i Winehouse/Duffy-skolan om man är tjej eller tjejband (Sugababes nya singel Girls går ju tillexempel lite på den linjen som ni kan höra här) och 80-tal om man är kille eller band. Calvin Harris-creddigt, Ting Tings-punkigt eller Coldplay-arenaaktigt kan kvitta. It just has to be the 80s.

När nu Keane dyker upp igen två år efter den urbota trista Eskobaraktiga Under the Iron Sea (och fyra år efter det betydligt roligare genombrottet med Hopes and Fears) så har man alltså självklart sneglat mot samma årtionde. Här verkar det dock som om Duran Duran har varit förebilder, inte minst när man ser de nya promobilderna (Popjustice skrev "Tom seems to have got into fisting which is a bit of a shame" när de såg bilden här nedan) eller hör de glada ooooooooooh! vrålen till de distade gitarrerna i inledningen på nya singeln Spiralling.

De låter fortfarande i och för sig en hel del Keane - deras sättning med sång, trummor och piano (och ingen gitarr) är ju ganska egen och har alltid varit. Samtidigt är det som vanligt något småljummet. Inget världsomvälvande. Och Tom Chaplin är inte Simon Le Bon...
















Men nu påminner de åtminstone mig mera om The Killers än om Eskobar (vilket är något väldigt positivt i min bok) och för första gången sedan debutalbumet så känns det i alla fall som de har en liten hyfsad radiohit till och med i Sverige att vänta. När nämda Tom dessutom börjar snacka och ställa lite Bono-alike frågor 2.20 in i låten så är det faktiskt dessutom riktigt, riktigt bra en stund.

Kanske inget att ringa hem till mamma och berätta om, men absolut tillräckligt bra för att vevas några veckor i iPoden och för att jag ska börja hålla ögon och öron öppna inför albumsläppet senare i år.