Filmrecension: Once

Once
John Carney, Irland

Med tanke på vad jag kommer skriva längre fram i den är recensionen så vill jag bara deklarera så här i början att jag faktiskt tycker den här historien om hur en dammsugarereparatör/gatumusikant blir kär i en invandrad, tjeckisk blomsterflicka (och ljuv musik uppstår bokstavligen) är en bra och charmig liten independentfilm. Den har ett stort bultande hjärta och den har framförallt en otroligt älskvärd kvinnlig huvudrollsinnehavare i Markéta Irglová. Scenerna där hon traskar omkring med dammsugaren i början är så söta att jag får hål i tänderna... I en Oscarsgala där alla dessutom verkade vinna på grund av gamla meriter (kom igen... Tilda Swinton för DEN rollen?) vann filmen också väldigt välförtjänt en Oscar för Bästa Låt (i konkurrens mot bland annat tre Disneylåtparodier från Enchanted) och parets tacktal kan ha varit en av galans bästa stunder. Charm, charm, charm.
Så. Med det sagt så kan jag ändå inte riktigt köpa det sjukt översvallande beröm den fått i svenska tidningar: Fyror och femmor överallt och kommentarer som "Såna här filmer ser man bara en gång i livet." Hey, hey, hey...lugn i stormen, liksom.
Okej, jag fattar vad det är folk framförallt går igång på:
A) Musiken.
Ååååååååå. Så härligt äkta och independent och på RIKTIGT suckar folk som hävdar att de egentligen hatar musikaler, men som köper det här efter som "de inte stannar upp och sjunger, utan gör det för att det passar i filmen". Yeah, right. Människor går ju vanligen omkring med lurar i öronen och sjunger högt, eller sitter med gitarr på bussen och spelar upp en låt om sitt ex sådär härligt, irändskt bohemiskt. My ass. Själv går jag även här igång stenhårt på Markéta Irglová och de få sånger hon får sjunga, och Oscarsvinnaren Falling Slowly-scenen i musikaffären är ju perfektion, men i längden så börjar jag snarare störa mig på (Commitmentsfavoriten-som-nu-blivit-vuxen) Glen Hansards röst än njuta av den. Måste han ta till det där gnäll-läget i rösten så fort han ska låta lidande? Och är det bara jag som efter halva filmen känner att alla låtar låter ungefär exakt likadant?
B) Slutet
*spoilervarning...läs vidare på egen risk*
Till och med min stora recensentidol C-G Karlsson blir blöt i byxorna över vad han kallar "det perfekta slutet", men jag köper det inte riktigt. Jodå, jag förstår att folk är trötta på så kallade Hollywoodslut där man listat ut att filmens kärlekspar får varandra trots alla problem redan i förtexterna...men är det verkligen det lyckliga slutet som är problemet? Är det inte att man listat ut det på förhand? För i så fall köper jag inte att ett slut i en independentfilm som skriker "Kolla vi är INTE Hollywood!" redan på affischen är oväntat bara för att paret INTE får varandra. Tvärtom. För hur mycket mina cineastceller än står upp och gör vågen åt den vackra scenen med pianot och den längtansfulla blicken ut igenom fönstret under filmens slutminuter, så är ju ett sådant här slut precis det som är det förväntade i just den här filmen. Eller hur? Booooring! Hade de levt tillsammans alla fyra i en stor queerfamilj i Dublin hade jag också viftat med flaggor. Eller om Irglovás karaktär dumpat ungen hos morsan och maken och dragit till London i jakt på nåt annat eller en skivkarriär på egen hand...då hade jag också gjort en C-G och skrivit en extra, egen liten krönika bara för att hylla just detta slutet. Men nu? Ett stort nja på den.
Nåväl. Tydligen räcker dessa två ingredienser för att kritiker över hela jorden ska krama ihjäl en stackars singersongwriterromcom, när den egentligen skulle må bäst av att överraska i underläge. Mitt tips: Sänk förväntningarna, vänta några månader - och hyr sedan både Across the Universe (en i mina ögon och öron långt bättre musikalfilm...visst...grövre, färggladare, mer populistisk, fantasifull, kommersiell och skamlöst camp...men med (i och för sig några djupare dalar men samtidigt med) långt högre toppar än sin lågbudgetkollega) och Once samma kväll, för ett litet smörgåsbord av hur riktigt udda - men bra - musikalfilm kan vara.

Filmen i fem ord: Singersongwritermusikal, lågbudgetrulle, kritikeröverskattad, charmkalas och Oscarsbelönad