Filmrecension: Across the Universe

Across the Universe
Julie Taymor, USA

Ta en stor skopa Moulin Rouge, blanda med några delar Hair och idén från Mamma Mia och du är lite på rätt spår om vad det här är. Här har man rotat i Beatles låtskatt och skapat en historia om Jude från Liverpool som drar till USA på sextitalet, träffar Max och blir kär i dennes syster Lucy. Droger, vietnamkrig och protestmarscher - allt till tonerna av kända och okända låtar. Men man behöver inte vara speciellt Beatleskunnig eller frälst för att tycka om den här filmen. Sångerna är ofta omgjorda i alla möjliga roliga versioner, och det är oväntat hur bra (de mestadels okända) skådespelarna sjunger - speciellt eftersom de sjöng live under inspelningen och inte mimade till förinspelad sång. Men det som imponerar mest är nog med vilken otrolig lekfullhet och med vilket visuellt fyrverkeri som historien berättas! Ena stunden är det animeringar, färger och rena psykadelikan (Eddie Izzard gör en helt vansinning Mr Kite och Bono sjunger I am a Walrus), i nästa stund är det rena konsertbilder och så ibland är det bara lågmält och hjärtskärande rakt upp och ned. Som till exempel när lesbiska Prudence sjunger I Wanna Hold Your Hand till sin totalt ointresserade cheerleeder - så vackert att man inte tror det är sant. Så här kul har filmmusikal aldrig varit. Är årets bästa film här redan nu?

Det händer inte ofta, but here we go:






Här är två favoritscener. Se på egen risk, eller spara tills biosalongen. Själv ska jag försöka se den en gång till på söndag under festivalen...