Årskrönika 2007

2007 var året då jag fick uppleva att flera av mina drömmar gick i uppfyllelse än någonsin tidigare. Ändå är det - min vana trogen att alltid oroa mig för vad som finns bakom nästa vägskäl (vilket oftast är ännu en flygresa) och glömma bort att leva och njuta av nuet - först när jag sätter mig för att sammanfatta det idag som jag förvånas över hur fantastiskt mycket jag hunnit med.

♥ Jag har varit med under första uppspelningen av Melodifestivallåtarna i en delfinal, och fått vara med om repetitionerna under tre dagar.
♥ Jag har gått på kinesiska muren.
♥ Jag har festat med Bananarama.
♥ Jag har varit bakom kulisserna på Melodifestivalfinalen och fått vara med på efterfesten.
♥ Jag har varit en vecka i New York och fått sitta på Carrie Bradshaws trappa och dricka drinkar på takterasser och designhotell.
♥ Jag har varit på Scissor Sisters-konsert.
♥ Jag har varit med under (nästan) en hel Eurovisionvecka med alla sjuka fester och pressgrejer som det innebär
♥ Jag har fått snacka schlager i både radio och TV

Helt galet. Dessutom gjorde jag om bloggen och hade ungefär 200 personer om dagen som läste den, medans min och Ronnys schlagerblogg hade ungefär det dubbla varje dag under Melodifestivalveckorna. Så sjukt kul. Personligt var 2007 fantastiskt.

På ett bredare popkulturellt plan var däremot 2007 en katastrof. Okej - filmåret var bättre än 2006...men där föll jag igenom genom att gå rekordlite på bio och därmed missa misstänkta favoriter som Pans Labyrint, Little Children, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar, Eastern Promises, Vid Himlens Utkant och Mordet på Jesse James av... Jag lyckades ju dessutom trycka in The Queen och The Departed under ett Londonbesök 2006 vilket gjorde att försöka välja årets film blev rätt knivigt.

Musikmässigt visade det sig dock vara ännu värre. Jodå, det fanns en hel del bra låtar - men de stora, världsvältande hitsen och de framtida klassiska skivorna lös med sin frånvaro i min iPod, och att jag fått slå samman Årets Svenska Skiva och Årets Skiva (och att det aldrig varit så svårt att hitta en bra, utländsk låt att välja som årets låt) i årets Oswald Awards har inte alls så mycket med mitt ovanligt schlagerfyllda år att göra som man tror. Det var inte Melodifestivalen/Eurovision som var ovanligt bra (även om låtarna såklart är långt mycket mera fyllda av olika minnen än vanligt) utan resten av året som var ovanligt svagt.

Melodifestivalen och Eurovision 2007 kommer jag för övrigt inte sammanfatta så mycket i den här bloggen, men ni vet förmodligen vart ni kan hitta massa sådant vart det lider.

Å så TV då. Den här bloggens främsta näring. Vad kan man säga om 2007 där? Oh well... Det var året när jag gjorde mitt mest ambitiösa TV-pilotprojekt någonsin - och fick rekorddålig utdelning då det dessutom visade sig vara ett år utan direkta nya hits. Visst, Gossip Girl var en jäkligt undehållande bagatell, Private Practice fungerade som Grey's-light, Pushing Dasies var snyggt och Dirty Sexy Money, Reaper och Chuck verkade okej det lilla jag såg - men det fanns ingenting som välte mig ur soffan som Heroes (som blev sämre) eller Dexter (vars andra säsong jag är mitt uppe i just när detta skrivs, och därför knappast kan ha en slutgiltig åsikt om) gjorde 2006. Nyheterna som jag älskade kom istället i form av mindre serier som reality showerna Shear Genius och Project Runway Canada eller historiska dramat The Tudors, eller också kom de ifrån Storbritannien som Party Animals, Skins eller Graham Nortons (äntligen efter fyra år i malpåse) nygamla talkshow.
Vad gällde gamla favoriter så var 2007 året då Lost och Desperate Housewives skärpte till sig och blev bra igen, då House MD gjorde om hela sitt upplägg med stor framgång - och dessutom var det året då jag gav upp hoppet om Prison Break fullständigt. Grey's Anatomy kämpade för att nå samma höjder som tidigare (men var mest uppmärksammat för sina skandaler bakom kulisserna) och de säkraste skratten från USA kom (återigen) ifrån How I Met Your Mother, The Office och 30 Rocks.
I Sverige dominerade Melodifestivalen som vanligt våren och Idol dominerade som vanligt hösten. Let's Dance, Bonde Söker Fru och Ensam Mamma Söker fyllde löpsedlarna, men jag orkade inte slå på TVn, utom när fantastiska I En Annan Del av Köping eller omskrivna Ordförande Persson gick. Mia & Klara och Babben & Co (minus det fruktansvärda skrattmomentet) var roligast och i elfte timmen kom Stjärnorna på Slottet och visade att personer som haft ett långt liv behöver inte betyda mossig TV.

Böcker läste jag alldeles för lite som vanligt...och ja. Jag har fortfarande inte läst en enda Stieg Larsson-deckare. Men med tanke på att jag tror jag hade större utbyte av Arn-filmen efter att ha nobbat böckerna, så kanske jag ska vänta på filmen med Nyqvist/Rapace nästa år istället?

Tydligaste trenden var att alla skulle registrera sig på Facebook, och även om jag fortfarande har lite svårt att se någon större mening med det än att slåss med vampyrer och varulvar, så får jag erkänna att jag tagit upp kontakten med en hel del kul förlorade bekanta där i år, och dessutom skaffat några riktigt kul och spännande nya sådana.

Vad gäller nyheter så var det också ett ganska klent år. Ministerkriser i Sverige och ett fortsatt intresse för klimatet kunde inte mäta sig med intresset för Britney Spears, och Perez Hilton styrde...inte George W Bush eller Gordon Brown. Sverige lyckades med tur och en huligan kvala in till ännu ett fotbollsmästerskap, men annars minns jag knappt något av idrottsåret. Jo, det var en kille som fick ett spjut i sig under en friidrottstävling också!

Dessutom vill jag passa på att säga att jag ÄR jäkligt stolt och tacksam över en hel massa saker, även om jag säger det alldeles för lite här och till alla jag känner (jag brukar mest berätta vart jag har ont just idag...hypokondikerns vardag ya know). Jag är till exempel jäkligt tacksam över att få ha upplevt allt jag listade ovan, och är väl medveten om vilka människor runt omkring mig som gjort det möjligt. Tacksam över FF som alltid lagar massa mat och lyssnar på mina oändliga berättelser och som tack mest får höra om vilken ångest jag har för hur tjock jag är, och för att han alltid finns där hur jag än mår. Tacksam över att få skjuts hem varje dag från jobbet av favvo-P, tacksam över söndagarna i Majorna där det alltid bjuds på massa saker, spelas spel och skrattas tills tårarna sprutar, tacksam över alla nya kul kompisar jag fått under året och för alla filmer, låtar och liknande de hjälper mig hitta, tacksam över att QX i allmänhet och Ronny i synnerhet låter mig få lyssna på massa skivor, se film och skriva en massa...och dessutom ger mig betalt för det... Tacksam över en hel massa. Och stolt. Över syrran som tampas med fler och fler sjukdomar men ändå håller modet uppe, stolt över polare som Ed som är så galet bra på det de gör (men samtidigt lyckas vara galet anspråkslösa som person och fantastiska polare) och över mina Chalmersvänner som blivit så bra föräldrar allihopa.

Och så är jag stolt över mig själv. Över den här bloggen som jag älskar att skriva och kanske ännu mera över min och Ronnys schlagerblogg som jag verkligen står för att jag tycker är bland det bästa man kan läsa om man är genuint intresserad av Melodifestival och ESC. Och även om båda dessa faktiskt primärt skrivs för att jag/vi skulle vilja läsa det som står där själv om det fanns någon annanstans så är jag galet tacksam över alla som läser både här och där. Ni kunde gärna skriva lite mera kommentarer (positiva som negativa - de är bränslet som gör att man orkar fortsätta) men annars än ni perfekta...precis som ni är.

Nu är det snart 2008. Fast jag aldrig ger nyårslöften så har jag två i år: Ha en vit månad i januari och försöka leva hela året under tiden det händer. Om ett år ska jag berätta här om jag lyckades.

GOTT NYTT ÅR!

PS. Glöm nu inte att imorgon kommer den traditionsenliga årssammanfattningen, mitt år i bilder och så Oswald Awards. Såklart.