Filmrecension: Arn - Tempelriddaren

Arn - Tempelriddaren
Regi: Peter Flinth

Det är väl lika bra att släppa bomben direkt - för mot alla odds och förväntningar så gillade jag faktiskt den här svenska 210 miljoners-varianten av Forrest Gump möter Ivanhoe.
Det må så vara att figurerna är så endimensionella och så förutsägbara att hälften kunde vara nog, att replikerna ibland är högtravande eller faktaspäckade a' la' ett amatörteaterbygdespel, att berättarrösten som dyker upp i början på filmen är direkt pinsam (jag kunde tagit om de använt en textskylt - men som det är nu känns det bara som en billig ursäkt för att de inte kunde fixa ett bättre manus) och att det någonstans i bakhuvudet hela tiden gnager en tanke att om man nu ska lägga dryga 200 miljoner på en svensk medeltidsfilm, så kanske man skulle se till att man har en lite roligare, mindre konventionell historia att bygga den på...
...men bortsett från det - och let's face it; HUR många gånger har ni inte sett en Hollywoodfilm där ni helt enkelt struntat i alla de fyra invändningarna ovan och bara låtit er underhållas - så är Arn Tempelriddaren en helt okej film, klart bättre än den nästan identiska Ridley Scott-filmen Kingdom of Heaven från 2005.

För saken är den att även om jag tycker det är självklart att man inte ska ta hänsyn till att filmen är svensk och därmed ha lägre förväntningar och tvingas ge den högre betyg (någon borde verkligen stoppat den där producenten innan han fick ur sig något så urbota dumt och sandlådebarnsligt), så kan man ju samtidigt inte heller lägga högre förväntningar på den än vad man hade haft på en amerikansk film med uppsåtet att underhålla med lite svärd, hästar och elaka nunnor...och gör man det så är det som sagt en helt okej film.

Faktum är att fotomässigt är den dessutom andlöst vacker stundtals, musiken - som jag sett irriterat vissa recensenter - känns för mig härligt Lord of the Rings-plagierad (utan att bli bajsnödig eller övertydlig), det lugna tempot känns Sagan om Ringen-behagligt snarare än långsamt och trots att Joakim Nätterqvists Arn i all sin godhet, skicklighet och sagolika förmåga att (likt Mr Gump som jag nämnde i början) ha ett finger med i spelet i varenda världshändelse som äger rum oftast mest får se ut som en ledsen hundvalp (med brynja) så vill jag bara ligga med honom genom hela filmen. Jag köper helt att stackars Cecilia blir kastad i kloster och går där och väntar i ett halvt liv för att han ska komma tillbaka att rädda henne. Snacka om perfekt casting.

Kanske tjänar filmen på att jag inte läst böckerna (manuset är tillräckligt förutsägbart som det är - Arn växer upp (lill-killen som spelar honom som minst är faktiskt helt bedårande skön), Arn blir kär, Arn blir sviken av en avundsjuk kvinna, Arn blir korsriddare, Arn räddar Jerusalem. - men nu har jag i alla fall inte någon detaljerad karta på hur allt ska äga rum och i vilken ordning) och kanske tjänade den på att mina förväntningar på en Jan Guillou-film som ska förklara varför västvärldens syn på muslimer är som den är (jag har en aversion mot att bli skriven på näsan om saker jag redan begripit) var så lågt ställda att inte ens en plattfisk i lågskor på Glocalnet skulle kunna vara lägre...men faktum är att om man väljer att sätta något lägre än en stark tvåa (för mig är det som ni ser en stark trea) på den här filmen så är det nog inte själva filmen man har något emot - det är möjligen genren eller de där 210 miljonerna.