Filmrecension: På Smällen

På Smällen
Judd Apatow, USA

Jag har faktiskt aldrig sett hyllade Freaks and Geeks (Nollor och Nördar hette den i Sverige, va?) så mitt första möte med Judd Apatows manusochregi-konst var i 40 Year Old Virgin, och precis som de flesta andra blev jag positivt överraskad av hur en på pappret så flåshurtig grabbfilmsidé kunde innehålla så mycket hjärta och hjärna. När jag sedan hörde att han gjort sommarens största komedi- och överraskningssuccé i USA (dessutom med en av mina absoluta TV-favoriter Katherine Heigl i huvudrollen) med över 90% positiva recensioner på Rotten Tomatoes så rusade mina förväntningar iväg rakethögt, så man kan minst sagt säga att På Smällen hade en del att bevisa när jag nu efter en hel sommars väntan äntligen fick se den.
Och kan ni tänka er – den lyckades!
Den hade kanske inte lika många gapflabb som jag förväntat mig, den var kanske rejält mycket barnsligare och grabbigare än vad jag hade trott - och hade resten varit sämre så hade jag säkert kunnat reta mig endel på att fröken Heigl förmodligen har en "show no tits"-klausul i sitt kontrakt eftersom hon i alla de rätt ingående och viktiga sexscenerna har BH på (en kyskhet som på något sätt bara gör det mera chockerande att man i slutet plötsligt får se ett barn ploppa ut ur en vagina – en vagina man nog kan misstänka inte är Katherine Heigls...) – men vad den däremot har är tonvis med charm, liksom 40.Y.O.V mängder av hjärta och hjärna, en arsenal av popkulturella referenser som en nörd som undertecknad bara skriker av lycka inför, och ett gäng med skådespelare som verkligen fungerar perfekt (vi snackar SAG Award för bästa casting och en självklar Golden Globe-nominering för Bästa Komedi här). Katherine Heigl är perfekt (jag tänkte verkligen inte på henne alls som Izzy...vilket måste vara en konst i sig eftersom karaktärerna inte är SÅ långt ifrån varandra...och det är inte en allt för stor gissning att hennes arvoden för kommande filmer hoppat upp några nollor efter den här välskrivna rollen) som den snygga programledaren Allison på E! som under ett onenightstand av misstag blir på smälllen med en kille som är hennes totala motsats. Seth Rogen gör i sin tur sin haschrökande looser-slacker Ben till en precis lagom blandning av killen-vi-vill-krama och snubben-man-bara-vill-skrika-SKÄRP-DIG-till, och kemin mellan dem gör att vi faktiskt tror på att det här skulle kunna hända (i verkligheten är det väl ungefär lika troligt som Pretty Woman-storyn....men va fan...den köpte ju jag (och halva den romcom-älskande delen av befolkningen) också) i verkligheten.
Sedan har vi birollerna...
Precis som i alla riktigt bra romantiska komedier (Fyra Bröllop och en Begravning, Notting Hill etcetera) så är det birollerna som regerar och här finns drivor med karaktärer som Apatow verkligen låter ta plats.
Min absoluta favorit är Allisons kollega Jill. En karaktär som är med i kanske 3-4 scener i hela filmen, men vars dräpande småbitchiga kommentarer sitter sylvasst. En annan favorit (redan sedan tidigare) är såklart Jason Segel (Marshall i How I Met You Mother) som den coolaste i Bens helt vansinniga vänkrets.
Fast bäst (både karaktärs och plotmässigt) fungerar storyn runt Allisons syster Debbie (spelad av Leslie Mann, i verkligheten gift med Judd Apatow) och hennes man Pete (alltid lika fantastiska personliga favoriten Paul Rudd). Deras kämpande med att få sitt förhållande att fungera är nästan en lika stor del av handlingen som Allison och Bens "ska vi bli ihop eller inte och är det då för vår eller barnets skull"-plot, och de lyckas dessutom göra det hyfsat komplext och undvika de värsta klyschorna. Bonus dessutom till deras två barn i filmen – spelade av regissörens (och följdaktligen Leslie Manns) egna barn – som lyckas vara romcomgulliga utan att bli kväljande.
En film som både lyckas vara en riktigt höhöhö-grabbig American Pie-film (fast med massa känslor) och en romantisk, skaffa-barn-och-satsa-på-ett-förhållande-rosa tjejfilm (men med råa skämt och skinn på näsan) och som borde passa ungefär alla som vill ha en trevlig stund på bio till vad jag vill utnämna till den bästa romantiska komedin på väldigt, väldigt länge.
.