Konst i Vardagen

Konst skriver jag nästan aldrig om här i bloggen - möjligen för jag ägnar mig för lite åt det - men idag kände jag det var dags för lite.

Passerar man in eller ut ur min lägenhet som kan man numera inte undgå att få sig en dos av modern konst. I entrén hänger nämligen min konstalmanacka från Tate Modern – ett sådant där köp som var väldigt, väldigt tveksamt när det gjordes, men som sedan visade sig vara resans mest flitigt använda pryl när man väl kom hem – där man varje dag skyfflar om bland ett gäng vykort med konstmotiv för att få fram dagens datum. Jag blir glad av att se den både för att den påminner mig om London och Tate Modern (som är en av de coolast utnyttjade byggnader jag vet) och dels för att konstverken den visar alltid får mig att minnas de reaktioner jag själv och andra har haft när vi spankulerat runt där.

Standardreplikerna när man tar med folk på Tate Modern är ju annars två.

Antingen är det
A) Jag begriper mig inte på det
eller
B) Det där kunde jag gjort själv
och båda är repliker som jag nog kan förstå, men som jag tycker betyder att man helt missat poängen...

Varför lägga tid på att försöka förstå vad man tror andra förmodas tycka att man ska tycka? Eller varför anse att konst måste vara någonting som man absolut inte kan åstadkomma själv (även om jag nog tror att de flesta skulle ha svårt att komma på vilket-konstverk/installation-de-nu-är-de-dissar om de inte sett den/det först)?

Det här ska inte bli någon lång utläggning om modern konst – poängenmed inlägget kommer en bit ned - men jag har en speciell relation till modern konst (och till konst i allmänhet och popkonstnärer i synnerhet) som jag tycker är spännande, och jag vet precis vad det är som gör att jag tycker det "är konst".

Det är i mitt fall väldigt svårt att beskriva, men det är någon form av magkänsla. Det känns på ett speciellt sätt i mig som gör att jag känner WOW! Det HÄR är konst!
Sedan kan det uppstå ut skicklighet, originalitet, humor, äckel, värme, förvåning, beundran eller ilska...men när "den där" känslan kommer...då är det konst för mig.

Det går lite att jämföra med när folk sågar Håkan Hellström slentrianmässigt för "att han inte kan sjunga" istället för att känna efter om musiken betyder något för dem eller får dem att känna något – och därefter självklart tycka precis som de vill.

Well, nog om det. Det var i alla fall en liten inblick i min syn på konst, även om jag antar att alla definierar begreppet olika. Jag tror i alla fall att folk som benhårt tycker att "man ska se vad det är och helst på en tavla" mera borde ägna sig åt fotoutställningar...
Okej. Över till dagens vardagskonst!

Följande målade I-balkar passerar jag dagligen på Kista tunnelbanestation, och deras historia är lite kul.














Stationen byggdes 1975 och konstverket av Lars-Erik Falk stod klart 1980. Falk färgsatte vad jag förstår hela stationen, men det som märks främst av hans konstnärsskap är alltså dessa sexton meter (!) aluminiumbalk satta i 73gradig lutning mitt emellan perrongerna. Det jag tycker är roligast med dem har inget att göra med att jag är gammal Vägochvattenbyggnadsingenjör och har tillbringat dryga fem år med att räkna på motsvarande balkar, utan Lars-Erik Falks idéer om deras färgsättning.

På en sidan är de nämligen grönblå och på andra är de rödorange. Den rödorange lite mera skrikiga sidan ser man när man tar tåget in mot city, och målades i dessa färger för att man skulle vakna på morgonen och få upp pulsen, medan den grönblåa skulle få en att varva ned när man kom hem efter en dags arbete i Stockholms innerstad.

Problemet just nu är väl bara att de flesta åker i precis motsatt riktning...

Men nu när Kista förvandlats från förort till teknikcentrum, och mängder av välutbildade innerstadsmänniskor ramlar stressade av tåget varjemorgon med sina latte i handen för att springa till jobbet, kanske den grönblåfärgens lugnande effekt är viktigare än någonsin? Och är det inte bra att de rödorange aluminiumbalkarna ryter "Vakna! Ryck upp dig! Nu är dagen slut och du kan göra roliga grejer!" när man åker här ifrån?

Kanske. Eller så är det bara ett monument över ett helt annorlunda Kista (bara skillnaden mellan nu och 99/00 när jag var här första gången och jobbade är ju gigantisk). I vilket fall som helst så är det i alla fall konst...i det här fallet mycket på grund av hela den här tankegången den gett mig.

Eller åtminstone är det konst för mig.