Filmrecension: De Andras Liv

De Andras Liv
Florian Henckel von Donnersmarck, Tyskland

Stasiagenten Wiesler blir satt till att övervaka dramatikern George Dreyman och hans flickvän, skådespelerskan Christa-Maria, i det tidiga 80-talets Östtyskland. Anledningen är att Christa-Maria har beundrare högt upp i partiet, och inkvarterad i hemlighet på parets vind avlyssnar han allt de två kulturarbetarna säger och gör. Till en början har de inga hemligheter utöver personliga (otrohet, missbruk) att dölja, och stasiagenten börjar mer och mer fästa sig vid sina "offer" och i deras liv se vad han saknar i sitt eget. När så plötsligt både Dreyman och Christa-Maria börjar uppträda (så kallat) stadsfientligt blir det stora konflikter mellan Wieslers pliktkänsla och privata känslor.

När men ser en alldeles färsk film på (till exempel) Göteborg Film Festival som är sådär riktigt välspelad, välskriven och snyggt utförd så blir man gärna helt lyrisk och pratar massa varmt om den och ger den höga betyg. Problemet är att när den sedan går upp på biograferna (med högar av getingar och plus och QX i annonsen) så har folk så stora förväntningar att de inte riktigt fattar vad alla pratat om i ett halvår – och debatten om "djupa filmer" och kritiker vs "folket" tar fart.
Lite så var jag rädd för att det kan ha vara med De Andras Liv nu när den dyker upp på DVD. Här har vi en film som i stort sett unisont blivit utnämnd till 2006s bästa (Bästa Film: Oscar, European Film Award, Guldbagge osv) och kan verkligen film klara en sådan tsunami av priser och beröm?
Både ja och nej. Det här är nog ingen film som för gemene man i Sverige varken river upp starka känslor, får dig att jubla av glädje eller skaka av sorg eller får dig att springa hem och vilja göra en egen film…men det är samtidigt en spännande, sjukt välspelad europeisk film om en intressant historisk period skildrad på ett sätt som vi aldrig sett förut.
Det stora är nämligen att stasiagenterna inte är onda och elaka och kulturarbetarna är inte goda, varma och passionerat övertygade om att störta systemet. De är istället alla lite som folk är mest allihopa, tvingade att anpassa sig till de villkor som det kalla kriget medfört och till att göra vad de kan av sin situation.
Lägg till detta en snygg scenografi, det tidigare nämnda helgjutna skådespeleriet…och att regissören kan ha ett av världens coolaste namn (jämte The Strokes Julian Casablancas)…och du har kanske den bästa tyska film du sett sedan Das Boot.
.