Skivrecension: Mika - Life in Cartoon Motion

Få artister har blivit så sönderkramade på alla Internets bloggar som Mika har blivit sedan någon upptäckte hans MySpace-sida förra sommaren. Hans låtar har hyllats i spaltmeter efter spaltmeter, och det naturliga efter en sådan extrem hype är ju oftast att folks förväntningar är så höga att ingenting kan uppfylla dem och skivan känns som ett fiasko…dessutom åtföljt av den ofrånkomliga backlashen där ungefär lika många som hyllat artisten i fråga nu slåss om att berätta vem som var först med att upptäcka att det hela var en bluff och att de aldrig någonsin tyckt det var bra egentligen.

Nåväl, jag kommer inte vara den som kastar den första stenen på Mika i alla fall – tvärtom. Skivan är nämligen så pass fantastisk att jag kommer att fortsätta krama och hylla honom ännu en gång här i bloggen.
Jag fullständigt älskar de här tio låtarna nämligen. Allihopa. Undantagslöst.
Okej, några lite mer än andra kanske (en fullständig genomgång följer) – men det finns inte en enda låt som jag trycker bort när den dyker upp på iPoden (På en hel skiva! Hur ofta händer det?) och det kan jag inte ens komma ihåg när det hände sist.

Ingen artist jag hört tidigare har så lyckat blandat Rufus Wainwrights singer-songwriter quirkiness med Scissor Sistersk falsettsång och poprefränger-att-döda-för – och även om man misstänkte storverk bland hans snabbare låtar efter att ha hört Relax, Take it Easy och Grace Kelly, så var jag nog inte förberedd på att även hans ballader skulle vara så hjärtskärande vackra…ja faktum är att det kanske är där han övertygar mest.
Samtidigt lägger jag in en brasklapp – det här är ingen skiva som passar alla. Det här är inte 100% radiopolerat eller säljande uttänkt, och har man bara det allra minsta svårt för falsettsång så ska man nog hålla sig en bra bit borta från CD-fodralet till Life in Cartoon Motion… Men för oss andra däremot…för oss lär det bli väldigt mycket Mika ett tag fram över.

Grace Kelly
Fösta singeln (i de flesta länder utom Sverige som upptäckte Relax, Take it Easy först) är som jag nämnde redan i december en 100%ig Oswaldlåt. En musikalisk vitamininjektion som samtidigt känns som en intelligent schlager – den är nästan exakt 3 minuter lång och uppbyggd på klassiskt schlagermanér – och som är lite av The Mika Theme. He tried to be like Grace Kelly and he tried to be a little like Freddie (that would be Mercury, I guess)…och låten blev tillslut lite av båda.
*****
Lollipop
I stort sett en enda lång upprepning av att "Sucking to hard on your lollipop, oh love’s gonna get you down!" - men det kan man ju kanske inte säga för många gånger, eller? Av någon anledning börjar jag alltid lufttrumma på saker när jag hör den här låten, vilket kan se mycket märkligt ut på tunnelbanan. Som många av Mikas låtar så får jag bilder i huvudet när jag hör den…och här ser jag honom vandra runt på någon gata i typ (ett torrlagt) New Orleans med människor som sluter upp och trummar, spelar och sjunger…typ lite som den där JC-reklamen med Carmen Electra…well…ni fattar!
*****
My Interpretation
Skivas "vanligaste" poplåt…vilket varken är menat som något negativt eller positivt. Här lutar Mika lite åt Ben Folds-hållet - trots att det annars ganska ständigt närvarande pianot är hyfsat nedtonat just i denna låten – eller varför inte valfri Engelsk nutida popakt i kölvattnet på Daniel Powter. Känns kanske ändå (trots ett högt betyg) som skivans svagaste stund hos mig…men det är nog mest för att den låtstackarn måste slåss i glansen av sina A-studenter till syskon.
*****
Love Today
Skivans bästa (och rockigaste) snabba låt, som väl bara måste bli singel? Mika startar i hög falsett…och ökar! Om Mika fortfarande hade lite Grace Kelly i sig i de andra låtarna så går han 100% Freddie här…jag älskar "dada-dadadi-dum-partiet" och trummorna i slutet. En låt som Jake Shears och Babydaddy i Scissor Sisters skulle kunna döda för.
*****
Relax, Take it Easy
Förra årets näst bästa låt. Behöver jag förklara varför har ni ingen radio.
*****
Any Other World
Kan årets bästa ballad ha kommit redan två veckor in på 2007? Kanske. I alla fall en av dem. Börjar med ett ensamt piano och en viskande Mika som bara snuddar försiktigt vid falsetten i den här låten…sen kommer stråkarna (tar jag mig vatten över huvudet om jag säger det är en cello?) som är de vackraste på den här sidan Beatles…och därefter kören. Underbart. Å så texten då… "’Cause it is all in the hands of a bitter pizza man. Say good bye to the world you thought you lived in." Kan ha årets bästa textrad ha kommit redan två veckor in på 2007? Kanske.
*****
Billy Brown.
B-sidan till Relax, Take it Easy är klassisk singer-song-writing vid piano - som en bögig Povel Ramel…fast uthärdlig – och med en skön falsettrefräng berättar Mika om Billy Brown vars liv gick enligt planen tills han blev kär i en annan man. Sött som socker.
*****
Big Girl (You Are Beautiful)
Börjar med ett sugrörsljud…bara det…och förvandlas sedan till en stompigt medryckande hyllning till kraftiga brudar som bara nästan övergår till en gospel precis innan den slutar. Var jag en storväxt flata (om vem vill inte vara det ibland) skulle jag kräva den här låten på dansgolvet hela 2007!
*****
Stuck in the Middle
Det börjar som ännu en klassisk piano-singersongwriter-sång…och fortsätter som det också…men däremellan (stuck in the middle…get it…funny me) kommer ännu en killer-refräng i falsett som vägrar lämna hjärnan så fort man hört den. Inte skivans bästa låt – men den refräng jag nynnat på mest.
*****
Happy Ending
Vänta nu? Sa jag inte innan att jag hört en av 2007s bästa ballader redan? Men den kommer ju här? Eller vänta… Ah. Kan det vara så att Mr Mika faktiskt klämmer in två fantastiska ballader på sin debut och avslutar med något som producerat av Timbaland skulle ha kunnat vara Timberlakes nya singel? Jajamensan. Det här är så fantastiskt bra att håret på armarna reser sig fortfarande varje gång jag hör den. En ultimat ballad - bara det abrupta slutet hade hanteras lite snyggare…
*****

Det kan vara farligt att inleda året med ett för högt betyg – fråga MrC om hans Storm-innan-Brokeback-Mountain-recension ifjol till exempel – men jag tvekar inte här. Våren 2007 (eller åtminstone till schlager-Oswald tar över min arma kropp och öron) tillhör Mika och betyget kan inte bli annat än full pott!







Tillägg 070828:
När jag skrev det här inlägget i januari så kunde jag knappt drömma om hur många som skulle hitta bloggen på grund av just den här recensionen. SÅ roligt! Och jag älskar att det fortfarande droppar in kommentarer (speciellt som de flesta är väldigt glada Mika-fans som jag själv). Ville bara passa på att tacka för alla glada kommentarer och säga att jo...jag vet att det finns ett dolt spår, men jag ville inte recensera det utan låta alla upptäcka och tycka och tänka om det själva (men jag älskade att han sjöng just den live på Berns i påskas) och framförallt, jag vet (numera) att han inte sjunger "bitter pizza man" - men jag har låtit det stå kvar för jag trodde ju det då. :) Fortsätt gärna läsa bloggen när ni läst klart det här också!