Filmrecension: Dreamgirls

Dreamgirls
Bill Condon, USA

The Dreamettes är ett svart tjejband som försöker slå igenom i 60talets USA. Genombrottet kommer när de träffar bilhandlaren Curtis som fixar så de (till deras stora stjärna Effies förtret) får vara körsångare till halvkändisen Jimmy. Curtis visar sig ha känsla för skivindustrin och inser att den vita marknaden är redo för svart musik, bara man fixar till den lite. Med hjälp av hitsånger från Effies bror gör Curtis om The Dreamettes till The Dreams, spolar Jimmy och flyttar upp den snyggare Deena som gruppens stjärna…ett drag som visar sig vara genialt. The Dreams blir en stor succé, och när Effie tillslut får nog och hoppar av (eftersom Curtis visar sig mera intresserad av Deena än henne) ersätts hon bara raskt, bandet döps om till Deena & The Dreams och deras framgångar bara växer och växer. För Effie däremot visar sig livet inte bli lika lätt.

När Dreamgirls sattes upp som musikal så var man oftast noga med att poängtera att den byggde löst på verkliga händelser…men när det blivit daghs för filmversion hymlas det inte direkt med att storyn bygger på historien om gruppen Supremes – Beyoncé Knowles är vid flera tillfällen en exakt kopia av Diana Ross (även om det med miss Knowles i huvudrollen känns det faktiskt som om det också kunde ha handlat om Destinys Child)! Resultatet har blivit en av de bästa musikalfilmatiseringar som någonsin gjorts. Bara vid ett eller två tillfällen känns det lite sådär krystat som musikal på film kan göra när skådespelarna brister ut i sång istället för att prata…för annars sjungs det mest från scen eller i skivstudios - och som det sjungs!
Beyoncé gör såklart ingen besviken (och sjunger bättre än miss Ross någonsin gjort), Eddie Murphy visar sig inte ligga långt efter sångmässigt och är samtidigt behagligt nedtonad och väldigt bra som den försupne och nedknarkade Jimmy (även om hans Oscar mest kommer vara ett pris för gamla meriter och för att han är tillbaka i gammal god form…sååå mycket gör han ändå inte här) och den söte Keith Robinson som Effies bror är också ett fynd.
Men allra, allra bäst är (precis som alla säger) Jennifer Hudson som Effie. Efter alla lovord jag läst om den här sjätteplatsplacerade American Idol-stjärnan så trodde jag nog aldrig hon skulle klara att leva upp till den hypen…men det gör hon…med råge. För även om jag vet musikalbloggare som redan när det blev klart att filmen skulle göras sa att "den de sätter att sjunga And I Am Telling You (I’m Not Going) kommer Oscarsnomineras för bästa biroll", så har jag svårt att tro att någon trodde någon skulle göra det så bra som Jennifer Hudson gör här. Jag tror aldrig jag trott så mycket på någon som sjungit något i hela mitt liv som när hon sjunger And I Am Telling You (I’m Not Going) och det är verkligen magiskt. På riktigt. Filmens absolut största misstag är när de inte låter publiken hämta andan en endaste sekund efter hennes paradnummer (i musikalen är det paus då) utan bara öser på direkt med Beyoncé och flera år framåt i handlingen rakt på Effie/Jennifers sista dramatiska ton.
Just då känner jag att Bill Condon förstör något för mig…och det är ju inte riktigt bra...men annars har jag väldigt lite att klaga på här. Storyn är väl kanske inget märkvärdigt i sig så filmen är kanske egentligen bara en musikalisk bagatell, men i så fall är det den bästa musikaliska bagatell som gjorts på år och dag! Jag älskar musiken (One Night Only och Dreamgirls såklart…men även de nya låtarna) och det är snyggt, det är välspelat (genomgående…men Hudson är vassast här också…biroll my ass...hon ÄGER den är filmen) och det är otroligt svängigt och det är ett klart glittrande glädjepiller i vintermörkret.
Gillar du inte musikaler ska du kanske hålla dig borta (även om jag tror du kan hamna på andra tankar)...men gör du det kan du nog istället undra vart den sista halva blomman tog vägen.

9 fantastiska poser av 10 möjliga =
.