United 93
Paul Greengrass, USA
Elfte september tvåtusenett. Några muslimska män börjar sin dag med bön och morgontoalett. Det är de som kommer att kapa det så kallade "fjärde planet" – det plan som kraschade utanför Shanksville i Pennsylvania utan att nå sitt mål, eftersom passagerarna gjorde "myteri" då de via flygplanstelefonerna fått veta från nära och kära att det inte handlade om en vanlig typ av kapning. Men det börjar som sagt ganska vanligt. Incheckning, säkerhetskontroll, väntan vid gaten, någon som kommer sent, skåpen stängs över sätena, säkerhetsgenomgång…och så den där avgörande förseningen som ändrade alla planer för kaparna och för utgången på resan. Samtidigt förlorar en flygledarekontakten med ett plan. Han lyckas höra en kort frekvens från cockpit. Planet verkar kapat. Kapat? Ett plan har inte kapats i USA sedan sjuttiotalet och ingen vet riktigt vad man ska göra. Är det på riktigt? Men säger inte någon med utländsk brytning "We have planes"? Plural?
En stund därefter visar CNN hur World Trade Center brinner.
Några förkunskaper kan vara bra att ha när man läser min reaktion på den här filmen:
A) Jag är sjukt rädd för att flyga. Så rädd att jag redan nu har en lite skum känsla i magen och svårt att sova för att jag ska flyga till Portugal om två veckor.
B) Flygrädslan i kombination med att jag alltid velat åka till World Trade Center och att jag under 2001 höll på att springa rakt in i väggen arbetsmässigt gjorde att 9/11 tog ganska hårt på mig psykiskt. Spår som tydligen sitter ganska djupt…
…för den här filmen knockar mig fullständigt (och inte bara mig – tjejen bakom mig i salongen kan inte gå ut för att hon gråter så mycket när filmen är slut). Paul Greengrass – regissören bakom senaste (och kommande) "Bourne"-filmen samt den riktigt bra "Bloody Sunday" – har gjort ett fantastiskt jobb med både manus och regi. Allting känns trovärdigt och han undviker både att göra kaparna till klichéer och passagerarna eller flygledarna till någon form av överdrivna hjältar. Alla bara är uppgivna, panikslagna…mänskliga.
Faktorn att vi redan vet hur det slutar är absolut ingen nackdel, utan fungerar otroligt positivt på filmens nerv. Musiken är återhållsam men obehagligt effektiv. De rörliga kamerorna ökar närvarokänslan och driver upp tempot. Dessutom är alla skådespelarna väldigt trovärdiga och helt okända ansikten, vilket självklart höjer autenticiteten på hela filmen.
Jag känner panikkänslor redan när planet lyfter…när tvillingtornen bara snabbt skymtar förbi i flygplansfönstret sitter jag på helspänn…när andra planet kraschar in i WTC så rinner tårarna…när slutet kommer kan jag inte förstå att jag suttit där i nästan två timmar.
Det här är en film som känns. Det här är en av årets bästa filmer.
Det är en film som kommer att sitta kvar länge hos mig.
Och fan vet hur de ska få in mig i ett flygplan om en och en halv vecka.
Betyg: 9/11 (okej...visst blev det vitsigt...9/10 då)
.
Inlägg
-
7 kommentarer:
Du har fått mig riktigt nyfiken. Jag har varit lite skeptisk till att filmen skulle bli (enligt mitt tycke) typiskt amerikanskt klyschartad. Men nu måste jag se den. Snarast.
=)
Gör det. Den biter.
Är inte säkert på om det är mycket personligt eller om den verkligen har en så stor inverkan på alla.
Men manuset är definitivt inte "amerikaniserat" på något sätt. Allt är tagit från verkligheten.
Fast ibland är ju verklighetens amerikaner lika filmamerikanska som Hollywoods...
Så jag missade något alltså..
*nickar*
Alltså att man vet hur hur det slutar är nog filmens styrka. Det hjälper till att bygga upp den enormt otäcka stämningen i filmen som känns som ett knytnävsslag i magen ibland. Snabba glimtar av tvillingtornet, autentiska bilder när planen kraschar i dem, förtvivlan bland passagerarna, men även nån form av desperation hos kaparna, kaoset som rådde bland flygledningen på marken. Man blir bombarderad av intryck och det stora crecendot i slutet. Efteråt känns det som man hållt andan i två timmar och vill bara få luft. Och tid, tid att smälta intrycken.
Jag såg en trailer för denna filmen på bio i somras och jag kan säga att jag blev väldigt illa berörd av bara den korta biten. Vete sjutton hur man mår efter att ha sett hela filmen.
Men konstigt nog blev jag väldigt nyfiken att se filmen efter att ha läst din recension. Hur går det ihop egentligen? VILL jag se obehagliga filmer?!
I-Probbe:
Precis så. det känns som om man varit igenom ett fyspass.
Ellen:
Det är nog bara naturligt att bli illa berörd...men det är inte på något sätt spekulativt gjort...jag tror inte ens kaparna skulle klagat på hur de framställdes om de sett filmen.
En film kan ju vara obehaglig på olikasätt, och i det här fallet är obehagligheten något positivt. Man SKA tycka att det här är obehagligt...annars är man bara som idioten som i filmens mest dramatiska ögonblick (självklart sista minuten när planet kraschar) när salongen var helt knäpptyst skrek något (jag var för tagen för att komma i håg vad jus nu) för att väcka uppmärksamhet och förmodligen trodde han skulle få skratt.
Ingen skrattade.
...och sedan hördes bara hulkningarna från tjejen bakom mig som jag skrev om i recensionen.
Skicka en kommentar