Bokrecension: Europa Blues av Arne Dahl

Europa Blues
Arne Dahl, Sverige

I den fjärde boken om A-gruppen handlar det som vanligt om lika delar samhällsproblem (trafficking, polissamarbete i Europa, nationalism i Italien) och fokusering på polisernas privatliv (den här gången får vi veta mest om finnen Arto, vilket är lite spännande…även om jag längtar efter en bok med den tuffa och grubblande Kerstin i centrum). Men den här gången kryddas alltihopa dessutom med grekisk mytologi och med en historia med rötter i andra världskrigets koncentrationsläger…och jag skulle nog vilja säga att det är den mest lyckade blandningen hittills och kanske den bästa boken i serien. Okej. Jag har tre invändningar. De är i och för sig marginella, men är ändock följande:
A) En oroväckande tendens till ruinspelsrepliker* här och där, i stil med "Det italienska brännvinet grappa görs ju som bekant på vingårdarna efter vinproduktionen"
B) En lite väl tillrättalagd (och onödig) tvist innehållandes Arto och hans släkt på slutet och
C) Bokens namn… Inte ens när jag läst klart boken är jag till 100% säker på varför denna urspännande, smarta roman med bestialiska seriemord innehållandes vilddjur, avslitna armar med ringande mobiltelefoner och primitiva tortyrredskap heter något så torrt och Brysseltrist som "Europa Blues" – men det kan kanske vara mitt ointresse för musikstilen ifråga som gör att det känns så sjukt osexigt och orättvist? Vad vet jag. På tyska verkar den (direktöversatt) heta "Djupare Smärta". Underbart namn!
Nåväl. Invändningarna är i alla fall som ni ser minimala. Boken är spontant den jag gillar bäst i serien (även om det är svårt att jämföra dem som enskilda enheter…man behöver nog ha läst de tre innan för att kunna uppskatta denna så här). Min Arne Dahl-passion består i alla fall och jag är lycklig över att ha halva serien kvar nu när jobbet drar igång igen.
.




* När jag var yngre spelade jag väldigt mycket amatörteater. Flera somrar spelade vi bygdespel i stenbrott och slottsruiner som alltid gick ut på att pränta in en massa historiska fakta i folk förklätt till buskis. Detta resulterade i att man varje år var tvingad att försöka säga helt onaturliga repliker som "Jo, det var i januari 1756 närmare bestämt", och ännu oftare med en form av överlägsen schvung för att liksom skriva folk på näsan att detta borde de vetat "Som alla vet kallades ju Kristian II för Kristian Tyrann och ja, visst var han som var upphov till Ronneby blodbad"… Dessa upplevelser har gjort mig överkänslig för den här typen av meningar i tidningar och litteratur och jag kallar dem fortfarande för ruinspelsrepliker.