Bokrecension: Hur Man Närmar Sig Ett Träd av Eva Dahlgren

Hur Man Närmar Sig Ett Träd
Eva Dahlgren, Sverige

Fördomar behöver inte alltid vara något negativt har jag just märkt. Hade jag till exempel inte haft (okej…jag är inte stolt över det här) några fördomar om lesbiska i allmänhet och om Eva Dahlgren i synnerhet, så hade kanske mina nuvarande tillstånd av lika delar överraskning och glädje över att det här är sommarens bästa bok (hittills) varit mycket mindre.

"För fans är detta givetvis en guldklimp" står det i en tryckt recension på pocketutgåvan av boken. Jag skulle i så fall vilja kalla den en liten diamant för dem som inte är Dahlgren-fans. Att läsa boken helt utan (tidigare) respekt eller beundran för artisten Eva Dahlgren tror jag nämligen bara gör njutningen större.

För det är verkligen en njutning. Lite i nivå med att titta på ett riktigt bra matprogram där man egentligen vet att man aldrig kommer att laga maten själv – men som man ändå lämnar hungrig och full av inspiration. Den här boken ger mig lust att skriva något. Att göra något kreativt. Må bra. Och den visar mig samtidigt att bra litteratur inte nödvändigtvis behöver vara skrivet på något förutbestämt sätt, utan att en riktigt bra bok kan kännas och skrivas som en riktigt bra blogg. Det finns ingen uttalad skillnad däremellan. Att skriva är att skriva är att vilja berätta något är att skapa något eget. Bok (kan vara) = Blogg. Lika mycket som en skittrist bok som staplar torrheter eller ytligheter på varandra, som skriver dig på näsan om vad du skall tycka eller tänka, eller – för att använda en populär genre – torrt rabblar fakta och lägger ut tydliga trådar för att deckargåtan skall lösas, kan få dig att tappa all kreativ lust med samma snabbhet som en meningslös blogg utan egen röst och som radar upp vakna-äta-jobba-äta-lida gör precis samma sak.

Eva Dahlgren rabblar också upp saker hon gör – men hon har någonting att säga (trots att hon nog inte alltid gör det medvetet eller tror det själv – boken känns rätt slumpmässigt påkommen), hon har den egna rösten (även bokstavligen…jag kommer ständigt på mig själv med att tänka på hur hon skulle ha låtit om hon själv läst det hon skrivit) och framförallt en (oväntad) härlig humor och självinsikt som genomsyrar allt hon skriver.

Det är massor av mat, det är svettiga tennismatcher, det är mängder av kreativ ångest och skaparblockering. Det är sångtexter, fyllor, dyra väskor och dyra viner. Det är några fantastiska motsatsbilder av en person; den stolta, gifta flatan som dissar homogalor. 08-bruden som lever storstadsliv och samtidigt är lantistant och kör traktor. Feministen som iklädd stringtrosor och nätstrumpor raljerar över snuskgubbar och vill att alla kvinnor ska gå osminkade på kvinnodagen – samtidigt som hon spanar in balettdansarnas snoppar för att överleva en balett.

Genomgående integritet, integritet, dåligt självförtroende och mera integritet...och så humorn då. Som när hon delar loge med Carola och upptäcker att det är bara vi icke-religiösa som ber till Gud om stora saker (bli frisk från sjukdomar etcetera) medan djupt religiösa som fröken Häggkvist sträcker armarna mot himlen och ropar "Käre Gud gör mig lite mera pigg!" när de är trötta…

Det är Lotta Bromé, Efva (såklart), Richard Wolff, Lisa Ekdahl, Peter Jöback, Louis Hoffsten, Mian Lodalen, Susanne Salomonsen och ännu mera Efva. Och ändå känns det helt naturligt.

Vad du än tyckt om Eva Dahlgren innan så läs den här boken. Om inte annat för att inspireras till att laga mat, njuta, göra det du vill, våga stå för vad du tycker, närma dig ett träd, eller varför inte skriva en bok själv? Eller kanske en riktigt bra blogg? Jag lovar; man kan inte mera än misslyckas.
.