Filmrecension: X-Men – The Last Stand

X-Men – The Last Stand
Brett Ratner, USA

Ett läkemedelsföretag (chefens son är till hans förskräckelse mutant) har tagit fram en medicin som kan ta bort mutationen hos den muterade populationen. Men är det ett botemedel eller ett vapen? Magneto samlar sina styrkor för att förgöra hela läkemedelsföretaget (och människorna bakom). Till sin hjälp får han Jean Grey som återfötts som den extremt farliga Phoenix, Pyro, Juggernaut och ett gäng andra elaka mutanter. Professor Xavier, Volverine, Storm och de andra får hjälp av politikern Beast när de tvingas föra ett tvåfrontskrig – både mot sina krigiska egna och mot de av "homo sapiens ras" som kanske egentligen vill förgöra dem. Det är dags för den slutgiltiga striden mellan X-men, Magneto&Co och människorna.

När jag var liten ville jag vara en superhjälte…och faktum är att jag nog fortfarande vill det ibland. Jag älskar serietidningsfilmer…och håller fortfarande Burtons Batmanfilmer som något av det bästa jag sett i matinéfilmsväg. Jag är alltså egentligen fullständigt oförmögen att ge en film där någon svischar iväg bilar, långtradare och hela broar med bara en handrörelse ett dåligt betyg - jag blir bara för mycket en lycklig 12åring för det när jag ser sådant! Samtidigt så är det svårt att förbise att det är väldigt mycket väsen för ingenting den här gången.
Bryan Singers första film är ett mästerverk fyllt med hjärta och gjord med (relativt sett) låg budget under en tid där serietidningsfilmer var helt ute. Tvåan är okej…men redan då börjar actionscenerna ta över och det räddas fortfarande av Singers kärlek till karaktärerna och hans paralleller till homokulturens utanförskap. När Brett Ratner nu tar över försöker han köra lite på samma linje (är verkligen att vara mutant ett "fel" och något som man ska bota – eller en personlig egenskap som är en del av din karaktär) men lyckas bara halvdant. Problemet är att han tappar fokus på karaktärerna - skådespelarna får istället mest pyssla med någon form av one-liners droppning…något som några klarar med bravur på ren rutin (Ian McKellen) medan vissa bara låter som Orlando "A diversion!" Bloom i "Sagan om Ringen" (Halle Berry) – och han blandar in så mycket birollsmutanter att man knappt orkar ha koll på vem som kan göra vad. Nya X-men snubben Angel är till exempel någon form av Hollywoodskt världsrekord i underutvecklad och meningslös-för-handlingen karaktär. Han fyller ingen funktion överhuvudtaget och är tydligt bara med för att man ska få in en av serietidningens populäraste karaktärer innan man dödar franchisen för gott.
För det är nämligen precis vad man gör här – när eftertexterna rullar är det många gravstenar resta (ska inte avslöja vilka, dock) över döda X-men och flera mutanter som blivit av med sina mutationer för gott. Kanske är det lika bra med tanke på hur lång tid det tar för "X-men: The Last Stand" att få upp farten…samtidigt är det lite tråkigt när man tänker på de extremt coola scenerna där Phoenix eller Magneto går fullständigt bananas på allt i sin omgivning. Ett schyst popcornäventyr för den som sett de tidigare två filmerna och som för den (som är som jag och) som också skulle vilja kunna springa genom väggar eller skjuta eldbollar med händerna. Andra göre sig förmodligen icke besvär.

Betyg: 6 muterade gener av 10 möjliga
.