Tågluff 1992

1992 var jag 19 år.
Hade gått ut gymnasiet precis och gett mig ut på min första (och sista) tågluff tillsammans med min kompis M.

Eller egentligen var M min bästa kompis Ds bror, men D hade skaffat flickvän ett och ett halvt år tidigare och försvunnit nästan helt från umgänge med polare. Till min stora ilska, självklart. Jag ville ha D för mig själv. Nu hade vi bara setts på dagarna i skolan och eftersom den var slut nu så misstänkte jag att han kunde vara borta för alltid…så jag blev bästis med hans bror M ett tag (lite för att jag i stort sett blivit adopterad av Ds familj redan) och vi bestämde oss för tågluff.
Vi lämnade Karlskrona den 24 juli och kom tillbaka den 15 augusti. Däremellan hann vi med i tur och ordning; München, Wien, Innsbruck, Alpbach, Venedig, Corfu/Pelkas, Rom och Paris.
Lite saker kan vara bra att veta som bakgrund till det som följer:

A) Jag och M är sjukt olika som personer. Att bara komma på tanken att vi två skulle resa någonstans ihop känns helt absurd idag.
B) Jag hade nitton år gammal i stort sett ALDRIG varit utomlands. Danmark såklart. Och tre dagar i Norge. Dessutom en sjuk klassresa till Magaluf samma sommar direkt efter studenten (då det regnade i sex dagar av sju, jag drack sprit så jag fick solsting (och en ful t-shirt) och flög för första gången i mitt liv). Annars hade jag överhuvudtaget minimal erfarenhet av livet utanför Karlskrona.
C) Det här var ju dessutom långt för internet, mobiltelefoner och McDonalds (fanns ingen i Blekinge). Både reseplanerandet och att hålla oroliga föräldrar underrättade var alltså svårare…och det förklarar det intensiva McDonaldsbesökandet Europa igenom.

I alla fall så skrev jag dagbok hela den resan. En spontan snilleblixt vars resultat känns ovärderlig att ha idag. Har funderat hela sommaren på att lägga ut bitar i bloggen, men inte hunnit…eller kanske inte vågat…

Inte bara att det känns lite jobbigt att man var så naiv (vem är inte det i tonåren) utan också att jag känner inte igen sättet jag skriver på… Inte bara för alla avstavningar och konstiga placeringar av skiljetecken (jag har låtit dem vara kvar nedan) utan framförallt för tonen. Den är tillrättalagd och fånig. Vykortsaktig. Underlig.
Jag tror jag skrev så för att jag viste att vem-som-helst kan komma att läsa den och därför inte vågade vara det allra minsta personlig (Förmodligen för att de kanske i så fall skulle ana min stora, stora hemlighet?? Vem vet…) – eller så trodde jag helt enkelt att det var så här torrt en reseskildring skulle vara. Upprepningar av inköp, byggnader och väderlek. Detaljer som verkar sjukt onödiga nu. Spelad förvåning och överdrivna intryck.

Nåväl. Eftersom resan nu närmar sig sitt mål (för fjorton år sedan hade vi just kommit till Paris efter ett 40gradigt Rom) så känner jag att ETT inlägg kan det väl bli i alla fall.

Håll till godo. Kanske kommer det några av våra tidigare äventyr framöver också.

Om jag vågar.