29 april 2006

Filmrecension: Lord of War

Lord of War
Andrew Niccol

Yuri Orlov, en falsk ukrainsk jude som flytt till USA, startar under tidigt 80-tal som vapenhandlare i Lilla Odessa i New York efter att ha blivit vittne till en maffiauppgörelse. Filmen följer hans väg mot att bli världens främsta illegala vapenhandlare, vän med både psykotiska krigsherrar i Afrika som med högt uppsatta amerikanska generaler. På vägen lyckas han dessutom gifta sig med sin drömkvinna, få sin yngre bror att bli narkotikamissbrukare, bli jagad av en ihärdig federal agent, få en dödsfiende i en bitter rival, och vara indirekt ansvarig för mordet på tusentals människor.

Jag kan börja med att säga att jag inte riktigt klarar av Nicholas Cage. Jag vet inte vad det är – men något har gjort att jag inte pallar med människan och jag undviker därför hyfsat kategoriskt alla filmer han är med i… Tur då att jag har kompisar som trycker på mig DVD-filmer och tvingar mig att ändra mig ibland, för annars hade jag missat den här riktigt bra filmen av manusförfattaren till filmer som "Gattacha" och "Truman Show" (och "The Terminal"…kanske bland det sämsta jag sett…nåja…alla kan ha en dålig dag) där Mr Cage faktiskt är helt okej. Bäst är ändå manuset – som i slutet visar sig bygga på en verklig händelse – som med ironi, svart humor och ett jäkla tempo både lyckas vara en underhållande och spännande film och en intressant inblick i vapenhandel och hur västvärlden utan skrupler utnyttjat/utnyttjar de forna öststaterna och (framförallt) Afrika. Lägg till detta väldigt snygga människor, vackert foto och ett väl valt soundtrack och ni har en film som ni inte bör missa.

Betyg: 7 AK-47or av 10 möjliga
.

1 kommentar:

Anonym sa...

Hmm...jag såg troligen filmen samma dag som du då (dagen innan recensionen).

Lord of War började snyggt och gav snabbt en det-här-kan-bli-något-känsla. Efter ett tag upplevde jag den som lite platt. Visserligen undrade jag vad som skulle hända med storyn, men jag brydde mig inte riktigt om vad som skulle hända med huvudpersonerna.

Det som räddade filmen från underbetyg var slutet. Vanligtvis är det akilleshälen i nästan alla amerikanska filmer. (Wow, hur ska de få ihop det här på ett bra sätt? Nähä, det gick visst inte.) I Lord of War var slutet både rappt, befriande deprimerande och alltför realistiskt.

På min lite grövre betygsskala:
3 (av 5)

/WBTS rockar (vita)