Filmrecension: "Liftarens Guide till Galaxen"

Liftaren Guide till Galaxen
Garth Jennings, USA/Storbritannien

Arthur Dent har en ganska dålig morgon. Han har inte kommit över att ha fått nobben av den vackra Trillian på en maskerad, hans bröd bränns vid, ett gäng vägarbetare tänker riva hans hus för att göra en plats för en motorväg – och hans bäste vän Ford Prefect visar sig vara en utomjording som vill rädda honom när jorden måste utplånas på grund av ett galaktiskt motorvägsbygge! Lyckligtvis får Ford med sig Arthur i sista sekunden innan jorden förintas, och med hjälp av bästsäljaren ”Liftarens Guide till Galaxen” lyckas de lifta sig runt bland rymdskeppen i vår galax. På sin väg stöter de på galaxens president Zaphod Beeblebrox (och hans deprimerade robot Marvin) som letar efter svaret på ”Livet, universum och allting”. Dessutom har de sällskap av en bekant till Arthur…

Måste från början nämna att jag dyrkade Douglas Adams böcker när jag gick i gymnasiet. Kunde dem utan och innan och längtade så efter att få se en filmversion att jag ibland fantiserade ihop små egna filmmanus i huvudet…därefter kom en otrolig backlash, och jag har flera gånger försökt läsa böckerna igen men misslyckats för att jag tycker de är för barnsliga eller åtminstone för studentikosa… I vilket fall så var det med ganska delade känslor jag tog mig an den första bioversionen av Liftarens Guide till Galaxen. Skulle det vara jättekul eller bara pinsamt?
Svaret är någonstans mittemellan.

CGI-effekter blandas med ”muppar” från Jim Hensons verkstad, och ger filmen ett intryck av att vara en form av blandning mellan B-science fiction, flashanimering och studentspex – men med rejäl budget. Glimtvis är den fantastisk, tex den fallande valen (filmens bästa scen), inledningen med delfinerna, mycket av de animerade delarna från själva guiden, och förståss den deprimerande Marvin. Dessutom är Slartibartfasts planetbygge på slutet väldigt vackert och utmärkt genomfört. Men här finns också ganska barnsliga slap-stick scener, som den där huvudpersonerna måste passera en öken med spadar som hela tiden slår dem i huvudet.

Castingen är kalas vad gäller Arthur Dent (Martin Freeman), Trillian (Zooey Deschanel), rösterna från Alan Rickman & Stephen Fry, och - karaktären som jag alltid spelade i mina hemmagjorda filmmanus på gymnasiet) - Mos Def som en svart (!) ”Ford Prefect”. Däremot har jag väldigt svårt för den hysteriskt överspelade Sam Rockwell som Zaphod Beeblebrox…

Zaphod har dessutom manusförfattarna (Douglas Adams själv bland annat) gjort om en hel del och även om ändringen ligger till grund för att hålla ihop hela filmens historia, så tycker jag ändå det är ganska tråkigt att de tvingat honom att lämna bort ett av sina karaktäristiska huvuden till en nyskriven karaktär (John Malkovichs Humma Kavula) – en karaktär som dessutom känns ganska trist själv också.

Slutet är däremot väldigt bra löst och lämnar öppet för en uppföljare (eller för de som gillar filmen att direkt kasta sig över nästa bok om det nu inte skulle komma ännu en filmatisering).
Sammantaget har jag ändå ganska trevligt i biomörkret, även om de största skratten i salongen kommer på de ställen man minns bäst från boken och som därför inte känns så överraskande för mig.
Förmodligen har man som vanligt störst behållning av filmversionen om man inte hade läst boken innan…och inte redan spelat upp den i sitt huvud 1000tals gånger.

Betyg: 6 deprimerade robotar av 10 möjliga