Det finns så mycket att skriva om Glee som har svensk premiär på TV4 ikväll (och jag tänker snart skriva lite av det också) men egentligen är det bästa att ni kollar själva och sen bestämmer är för om det är något för er.
Själv håller jag numera serien som en av höstens absolut bästa nya TV-program - fast jag var väldigt skeptisk till den till en början (och inte minst efter första avsnittet). Varför? Tja, till en viss del var det kanske cynism och en oförmåga att helt köpa en serie som så ogenerat är precis vad den utgör sig för att vara. Jag plockade nästan fram skämskudden när det blev för äppelkäckt, superamerikanskt och gulligullgulligt. Men det gick över.
Visst, karaktärerna i serien är precis så stereotypa som de kritiserats för att vara, men vad seriens skapare Ryan Murphy gjort är snarare att ta high school-filmen/seriens standardkaraktärer och sedan vrida dem ytterligare ett varv och tappa i ett helt kar med politisk korrekthet. Här finns en rullstolsbunden, ett homo, en värsting, en bitch, en tjock, en svart, en asiat etc etc och ämnen som man tar upp är samma som i åratal ältats i oädlighet i ungdomserier och tonårsfilmer.
Samtidigt känns Glee som något nytt.
Inte så mycket för musikinslagen. Vad än det står i svenska tidningar så skiljer sig nämligen inte alls det här så mycket från Fame eller High School Musical, utan även om sångnumren oftast kommer i naturligt i handligen via shownummer och auditions, så är de bästa stunderna fortfarande när någon helt oväntat brister ut i en snyggt uppdaterad modern- eller klassisk pophit. Jodå, ensembeln är grymt duktig, arren oftast överaskande fräscha och sångvalen på pricken (jag har visat dem innan men det här och det här är fortfarande mina två favoritstunder). Men det är inte bara för att jag plötsligt börjar sjunga på Neil Diamond-klassiker som jag fortsätter titta på serien (eller för att snygga snubbar som i klippet här brister ut i dem).
Nä, anledningen till att jag fortsätter kolla är att serien har en enorm värme och ett storta hjärta fyllt av charm under den rätt skruvade humor. Jag avskyr serier - likt nyligen nedlagda Eastwick - som försöker vara forcerat roliga eller "härligt quirky", men här fungerar den absurda tonen för att den inte hela tiden likt ett uppmärksamhetstörstande barn skriker efter uppmärksamhet. Den bara finns där.
Dessutom känns allt bara så galet bögigt. Musikalnummer, cheerleaders, snygga killar, skruvade bitchar med lätt lesbiska undertoner, könsifrågasättande och jag vet inte vad... Klart det också hjälper.
Så när jag i morse småsnyftade till den rullstolbundne killens Danicng with My Self strax innan två mongoloida karaktärer gjorde entré i serien och två av seriens huvudpersoner gjorde upp i min ex-kollegas favoritmusikallåt Defying Gravity (från Wicked) så var det bara att erkänna för mig själv: Glee är höstens bästa, amerikanska (entimmes) serie.
Missa inte starten ikväll. 21.00 på TV4. Med reservation för att ni tar fram skämskudden. Eller tycker som Caroline af Ugglas.
Inlägg
-
