Sitter på tåget mot en vecka i Stockholm med vänner, sol, fest - och Pride. Pride, den här märkliga cirkusen som så många har åsikter om utan att ens ha varit där.
Senast i veckan sa Anton Hysén - den svenska homovärldens senaste posterboy - till GP att han inte skulle till Stockholm för att han inte behövde visa upp sig på Pride för att veta/visa att han är bög. De där citaten kommer som brev på posten så här års. Andra åsikter som brukar regna in till QX eller synas på dagstidningarnas (alltid lika härliga) insändarsidor vid tiden runt Pride är att färgglada transor, topless-flator och schlagerfjollor "förstör" för "alla vanliga homos" och meningar som "varför ska jag vara extra stolt bara för att jag ligger med någon av samma kön" lyckas alltid pressas fram av någon.
Allt det där gör mig lite mörkrädd.
Att Pride inte är till för heteros har bland annat den fantastiske Micke Kazarnowicz skrivit om mycket bättre än jag någonsin skulle kunna göra, men det är den där motviljan mot Pride hos homosarna själva som jag verkligen, verkligen inte förstår överhuvudtaget.
Jag förstår att man har åsikter om arrangemanget, om programmet, om temat och fokus, om placeringen av parken, om priser, om obefintligheten av ordentliga artister, och om rädslan för rejäl sponsring. Till exempel. Men jag har aldrig, och kommer aldrig, förstå att vi ger efter för den här otroliga rädslan inom homorörelsen för att få bilden av bögar, flator och transexuella hos heteros "förstörd" eller "förvrängd" eller att vi ska - i heteropublikens ögon - se ut på ett sätt som man inte själv känner igen sig i. En rädsla som ger utlopp för citat som de ovan.
SÅ varför är homos så rädda? Möjligen hänger det, som så mycket annat, ihop med komma-ut-processen.
Min erfarenhet är nämligen att det inte är själva komma ut-processen - förevigad i litteratur, på TV och på film så oändligt många gånger - som är det jobbiga. Nej, det jag skulle vilja se en film om, och som jag tyckte var jobbigast, var tiden precis efteråt. Ni vet, när man berättat för alla sina heteropolare, alla har kramats och sagt att de älskar en som man är - och sedan står man där alldeles ensam utan en jäkla aning om vilken sorts homo man är, vilka sorter det finns (om det nu finns olika sorter) och vad man ska göra sen. Man får liksom inte riktigt hem en fairy gay mother med posten som lotsar en in i ens nya värld (och det fattas bra litteratur, reportage i QX och filmer om det här stadiet kan jag lova) - den måste man hitta själv. Och jag tror det är nånstans här den där ständigt återkommande rädslan hos många för att man inte ska passa in - i sin nya homovärld OCH i sin gamla hetero- (or whatever) värld man levde i - som sedan sitter kvar så hårt och får folk att vara så rädda för att omgivningen ska få en felaktig bild av en.
Det är den rädslan som får annars så smarta människor som Mats Strandberg att skriva krönikor om hur rysligt det är att sammankopplas med schlagerfjollor eftersom ens heterovänner tror man har altare till Kikki Danielsson hemma om man är bög. Det är den rädslan som får landsortsbögar att stanna hemma med sina pojkvänner i villaområdena under Pride på grund av risken att råka hamna bakom en färgglad transa på någon bild för "tänk om grannarna tror vi är sådana då också". Och det är den rädslan som får Stockholmsbögarna att samla sina vänner på sina lantställen under Pride-veckan (och bara möjligen gå på någon fest) eftersom de hellre skulle dö än att sammankopplas med någon kraftig landsortsbög i glitter-top och med regnbågsflagga i Prideparken.
"Vi är inte såna!"
"Jag behöver inte bevisa för någon att jag är homo!"
"De förstör för oss "normala homos"!
Som om någon ville vara normal...
Jag är inte guds bästa barn. Tro nu inte jag försöker säga det. Jag är också livrädd ibland och jag sliter fortfarande med min självbild och jobbar på vilken typ av bög jag är och vilken jag egentligen vill vara. Jag kan nästan bli provocerad av bögar som verkar ha hittat sin nisch så perfekt och som med en sådan lätthet och självsäkerhet anammar sin homoroll. Jag försöker fortfarande medvetet jobba på att mejsla ut min egna lilla ruta, typ varje dag, - men detta skulle aldrig, aldrig hålla mig borta från Pride. Inte nu längre i vilket fall.
Jag trodde verkligen att jag var "klar" första gången jag åkte på Pride, men från att inte ha vågat gå och hämta mitt band själv i parken då (jag väntade tills Johan kom dagen efter), och från att ha varit smått besatt av att inte synas med "biblotekarietransorna" på nån bild, köpte jag nyss "The Porn Issue" av GT - är det inte alltid The Porn Issue i brittiska homotidningar btw - helt öppet på Pressbyrån och på lördag står jag på en vagn i Prideparaden för tredje året i rad och njuter (förmodligen med en tår i ögat) av tusentals regnbågsflaggor runt Stockholm - och älskar varje sekund av att vara en del av den här världen.
Var skulle jag annars lära mig att det faktiskt är tillåtet av vara precis hur du vill? Att det enda du behöver göra för att slippa gå runt och vara rädd och ängslig över vad folk tycker om dig faktiskt är något så enkelt som att acceptera att alla är olika, att sluta vara fördomsfull mot andra och på så sätt kunna kräva att folk är fördomsfria mot dig. Hur du än är. Själv kan jag inte ett piss om inredning, hatar att laga mat, men åker runt på MF-turné och till Kyliekonserter i London. Det är okej. Det är jag. Det är DET jag tycker är det viktigaste med att åka på Pride. Att lära sig att acceptera andra homos och sig själv som homo - och att inte koppla in heterovärlden i det där överhuvudtaget.
För mig är Pride ett tillfälle att träffa nya och gamla vänner, att dricka overpriced öl i plastflaska, att se QX-ansikten IRL, att gå på fester och att se lite gamla schlagertanter sjunga MF-låtar från 80-talet. Men framförallt är det en påminnelse om den personen jag en gång var och hur mycket bättre jag tycker om den personen jag är nu.
Och just under Pride är jag inte rädd alls.
Däremot är jag ledsen för de homos som fortfarande inte tror att Pride är för dem. Det är nämligen precis för dem som Pride är som viktigast.
PS.
Fick en lista från Digster som de sa skulle innehålla "Gay Anthems". Ni hittar den HÄR. Jag är dock inte säker på att man kan kalla Jedwards Lipstick för ett Gay Anthem, va? Eller Katy Perrys smått homofoba Ur So Gay?
Valde därför att göra en egen lista. Den gör inte anspråk på att innehålla Gay Anthems eller vara speciellt homo (vad det nu betyder) - but I'd dare a straight man to put together a list like this!
Inlägg
-
