Filmrecension: Tamara Drewe

Tamara Drewe
Stephen Frears, Storbritannien

Stephen Frears har gjort My Beautiful Laundrette. Han har gjort Farligt Begär, High Fidelity, The Snapper och han har framförallt gjort The Queen...och nu har han gjort en helt meningslös skitfilm som heter Tamara Drewe, vars manus förmodligen skulle funka utmärkt som Stefan&Krister-buskis i nån park i sommar...
Den här historien där Gemma Arterton spelar en slampig journalist som återvänder till sin hemby och rör upp massa känslor - främst hos männen på ett närliggande pensionat för författare - känns nämligen så gubbsjuk och cementerad i sina könsroller att jag inte kan ta den till mig överhuvudtaget.
Visst, det ska sägas att ett fullsatt Draken mullrade av skratt från den medelålders/pensionärsmogna publiken, men jag kan inte riktigt köpa grejen med folk som tjuvlyssnar på dass, Mamma Mias Dominic Cooper som nån form av "cool" rocktrummis, smygskickade mail och sms, en hunkig ungdomskärlek som bara väntar och genomgoda kvinnor som förlåter det mesta kontra riktiga slynor som ligger med allt och alla även om de är överåriga gubbslem. Förutsägbart, fånigt och tråkigt är ledorden.
Kanske finns det något Frears vill säga här nånstans, eller så vill han kanske bara underhålla? Vilket det än är så misslyckas han kapitalt med mig på båda punkterna. Grymt slöseri med en mängd talangfulla skådisar och Midsomer-mysiga brittiska miljöer.