Skivrecension: Di Leva - Lovestar

Di Leva - Lovestar

På 80-talet dansade han in i en staty i Listan på TV, på 90-talet predikade han för mig och mina studenkamrater på Chalmers medan han planterade träd och drack ur en vattenkanna och på 00-talet gav han ut en samlingsskiva. Så vilken väg fanns det då kvar för Sven Thomas Magnusson att gå på 10-talet om inte den via coverplattan?
Voila! Här har ni Lovestar. Di Leva säger själv att han ville göra vad Bowie gjorde på Pin-Ups och Lennon på Rock'n'Roll, dvs att på sitt sätt presentera sin ungdoms största hits för en yngre generation, men jag ställer mig nog lite frågande till varför kidsen skulle vilja upptäcka U2s Pride, MJs Man in the Mirror (var inte den en megahit i original i somras, typ?) eller Limahls Never Ending Story i laidback electroversioner med farbror Thomas när de kan få fram originalen på Spotify på tre sekunder?
Och medan Di Levas säregna röst såklart sätter personlig prägel på varje låt så ställer jag mig frågande till produktionen. Jag älskar electropop, men varför man gör en syntpopig version av Personal Jesus som redan är syntpop övergår mitt förstånd. Eller med Eurythmics? Och så vidare. Det blir ju bara en fattigmans SingStar? En skiva bara för de mest inbitna fansen, där hans Halo-variant av The Winner Takes It All sticker ut som ett utropstecken. Men det hade räckt med den. Och låt mig nu aldrig, aldrig mer få höra Another Day in Paradise...