Filmrecension: Spring Fever

Spring Fever
Lou Ye, Kina

En kinesisk kille har i smyg en affär med en annan man. Hans fru misstänker något och fixar en privatdetektiv som fotar parets affär. När allt uppdagas bryts den heta affären (mot den gifte mannes vilja) och istället visar privatdetektiven ett visst intresse. Denne man har i sin tur ett förhållande med en annan kvinna och plötsligt befinner sig dessa tre på en road trip mot okänt mål.

I filmfestivalens program kan man bland annat läsa följande om den här filmen: "Spring Fever filmades i smyg och hade de kinesiska myndigheterna fått se hans lidelsefulla gaydrama innan kopian smugglades till Cannes hade saxen definitivt kommit till användning. För sexuell frispråkighet är Lou Yes gebit och det saknas sannerligen inte sexscener i detta intrikata triangeldrama som utan tvekan kommer att dela publiken. Regisserad med hjärtat på kavajslaget är denna melankoliska tragedi långsamt poetiskt, inte helt lättsmält, men klart sevärd" något som i alla fall väckte min aptit. Tyvärr lämnar jag salongen hyfsat hungrig.

Filmen börjar helt okej, men tempot är snarare ganska snabbt än "långsamt poetiskt" och den sexuella frispråkigheten känns inte direkt påtaglig, i alla fall inte i jämförelse med en västerländsk film (jovars, de är nakna och stönar, men det är inte precis von Trier om man säger så). Det hade jag väl kunnat ta, men tyvärr så tappar den dessutom fokus den sista timmen. När det första triangeldramat lagt sig, detektiven kommit in och fått komma till, och de drar i väg på en resa...ja då blir det liksom inte så mycket mer.

Sensmoralen verkar vara att man ska inte slarva bort den man älskar för chansen att hitta den rätte kanske inte kommer tillbaka, och det är väl en fin tanke, men vägen dit är lite för ofokuserad - utan att i mina ögon vara speciellt "melankolisk och långsamt poetisk" för att det ska bli intressant.

Fem killar med flickvänner som ligger med varandra av tio möjliga.