15 januari 2010

Filmrecension: Till Vildingarnas Land

Till Vildingarnas Land
Spike Jonez, USA

Visst är det märkligt när det dyker upp ett fenomen som alla andra verkar ha haft koll på hur länge som helst, men som du själv missat helt? Så var det för mig med Maurice Sendaks bilderbok Where the Wild things Are som den här filmen bygger på. När trailern dök upp och jag lade upp den här i bloggen fick jag från de mest oväntade håll höra "Oh, har de filmat DEN boken!" och jag kände mig stenkorkad. Detta kan kanske vara bra att veta, för mitt omdöme är alltså helt befriat från hur den här filmen skiljer sig från (vad jag läst någonstans typ tio meningar långa) originalet.
Historien handlar om den nio-åriga Max (som verkar lida av någon form av bokstavsförkortning) som under ett raseriutbrott mot sin mamma flyr ut i skogen och vidare in i en fantasivärld. Där träffar han ett gäng stora monster som han blir kung över och till en början har väldigt skoj tillsammans med. Efter ett tag lär han sig dock att det inte är så lätt att styra ett folk som han trott.
Mina känslor för den här filmen varierar kraftigt under resans gång, förmodligen beroende på att jag först envisas med att sitta och fundera på vilket fack min vuxenhjärna ska stoppa in den här filmen i. En barnfilm för de lite äldre barnen? En vuxenfilm om hur det är att vara barn (och i så fall en hyllning till barndomen eller en saknad av den)? Fantasy? Psykologis allegori? Fragglarna som leker Lord of the Flies?
Det är dock när jag helt släpper alla de där tankarna på vilket monster som är vilken del av Max personlighet (KW är nog hans förhållande till mamman och Carol hans ADHD-bit etc etc) och bara tänker på mig själv som nioåring, lekandes ensam i skogen som låg bredvid villaområdet jag bodde i (eller i min egen snöigloo i plogvallen utanför huset) som jag riktigt kan ta till mig den här filmen.
Då glömmer man snabbt bort att här finns gorg-liknande monster pratar som pappan i Sopranos, att filmen är galet våldsam stundtals, att den tyngs ned något av ett litet för ihållande svårmod även i de lyckligare senerna och att det blir ganska mycket beige, sand och pinnar på 100 minuter. Istället känner jag igen mig i de olika monstren och deras problem, njuter av skådespeleriet från lill-killen som spelar Max och ler åt de fantasifulla scenografierna och vackra bilderna.
Det här är verkligen inget som jag tror passar alla, och det är nog en ganska snäv film för vilka barn som kan tycka om den ("inte för små så de blir rädda och inte för stora så de tycker det är en löjlig dockfilm"), men jag sällar mig i alla fall till skaran av försiktiga supportrar. Inte minst för dess otroliga originalitet.



Inga kommentarer: