Filmrecension: Sebbe

Sebbe
Babak Najafi, Sverige

Sebbe har det inte lätt. Han mobbas av tre grabbar i skolan, slirar med läxorna och hans morsa är ung och halvalkoholiserad med ett tidningsutdelarjobb som hon knappt klarar av. det enda han är riktigt bra på är att meka med elektriska prylar som han släpar hem från en soptipp. Till exempel skulle han kunna bygga en bomb. Inte för att han vill. Men han skulle kunna.

Äntligen en svensk film som på allvar kan ta upp kampen mot de brittiska diskbänksrealistiska filmerna som vi brukar få några stycken av varje år. Här är en tragiska bild från ett stycke svensk underklass som känns helt äkta rakt igenom; Alla skådespelarna är fräscha outslitna ansikten, miljöerna känns obestämbara och kan vara ungefär var som helst (även om man som Göteborgare tillslut inser att det är här i lite blandade småförorter den spelats in) och även om Sebbes sits är sjukt jobbig nästan i överkant så är varken hans mamma eller hans mobbare några onda stereotyper, utan osäkra figurer som hanterar situationerna som människor gör som har det riktigt jobbigt (eller i mobbarnas fall ser en chans att få lite egna fördelar).

Det här är som ni förstår ingen ljus historia, och jag tror den kommer få det svårt på biograferna där folk förvisso numera gärna går på svensk film...men bara om det är en komedi eller en deckare, men jag tycker personligen väldigt mycket om den och jag gillar verkligen hur förhållandet mellan Sebbe och hans morsa skildras. Babak Najafi har helt klart fått till en debutfilm som ger mig mersmak.

Sju röda jackor i tvättstugan av tio möjliga.