Filmrecension: The Lovely Bones

The Lovely Bones
Peter Jackson, USA

Det är ganska mycket som stör mig med Peter Jacksons senaste film, där en fjortonårig flicka mördas under tidigt sjuttiotal och sedan fastnar i någon form av magiskt mellanland mellan himmelen och jordelivet, där hon blickar ned på sina sörjande föräldrar och syskon och försöker få dem att förstå att det är grannen som är mördaren (något en treåring borde kunna listat ut eftersom – en riktigt bra - Stanley Tucci ser ut som en parodi på slemmiga mystiska män).
Mitt största problem ligger i att eftersom man inte får se själva mordet, och eftersom Susie Salmon (tjejen som mördas) glatt fortsätter se ut som innan fast ingen kan se henne mer än andra som mördats av samma snubbe, så har jag svårt att känna att hon verkligen dött. Så fort Mark Wahlberg och Rachel Weisz i rollerna som flickans föräldrar lyckas få mig lite känslomässigt engagerad i sin rätt snygga sjuttiotalsförortsvilla, så rycks vi återigen bort till Susie och hennes bedårande sagovärld och man tänker istället "sluta lipa, tjejen har snöbollskrig och träffar enhörningar".
Det för oss över på mitt andra problem; specialeffekterna. Visst, de är snyggt gjorda (en scen där ett majsfält blir ett hav medan Susie springer i det är riktigt läcker) men om man tyckte Avatars Pandora påminde om något som en åttiotals-airbrushmålare fixat till pårökt så är det här ungeför sjuttio gånger värre. Det är stränder och stjärnor och ängar och blommor och fjärilar i en aldrig sinande ström. Okej, att det ska kontrastera mot den karga verkligheten, men det är ungefär som att ställa en nunna i ett darkroom på en bögklubb under Pride . Vi förstår poängen ändå. Minst sagt.
Och som om den här rätt mörka historien ändå inte skulle fluffats upp tillräckligt så stoppar Jackosn och hans Sagan om Ringen-manuskompisar dessutom in en överspelad Susan Sarandon som alkoholiserad, kedjerökande mormor i spelet som comic relief dessutom. Absolut underhålalnde, men det hjälper mig knappast att i min jakt på känslomässigt engagemang i själva mordhistorien.
Till plussidorna hör att det är duktiga skådisar, snygga scenografier och att de där överdrivna specialeffekterna är rätt roliga och oftast rätt schysta i övergångarna mellan jorden och den där himmelska mellangården. Dessutom så är det småspännande ibland, det är det faktiskt, även om jag gärna skulle säga ett och annat om vad jag tycker om slutet, men väljer att avstå ifall nu någon tänkte se filmen.
Tydligen är boken filmen bygger på väldigt brutal (inte minst i sin beskrivning av pedofilmordet) men i Jacksons hand blir det snarare en färglad fantasispya där det verkar rätt kul att dö för då får man nya polare och kan hoppa runt i något som ser ut som en My Little Pony-värld… Jag misstänker att det inte riktigt var meningen med filmen.