Recensioner av Påskfilmer

Tre av årets påskfilmer som har premiär den här helgen har jag redan recenserat här i bloggen, men eftersom jag tror att ni liksom jag glömmer fort så tar vi dem här igen.

Snabbsammanfattning? En av dem måste ni se hur ni än förhåller er till animerad film, en annan ska ni se om ni gillar lite långsammare, Roy Andersson-lika (fast otroligt bra och tänkvärda) filmer och den tredje ska ni nog inte se alls mer än i rent studie syfter över vad som kan hända om man tar en liten intim historia och ger den för hög budget.

Gissa själva vilken som är vilken...

The Lovely Bones
Peter Jackson, USA

Det är ganska mycket som stör mig med Peter Jacksons senaste film, där en fjortonårig flicka mördas under tidigt sjuttiotal och sedan fastnar i någon form av magiskt mellanland mellan himmelen och jordelivet, där hon blickar ned på sina sörjande föräldrar och syskon och försöker få dem att förstå att det är grannen som är mördaren (något en treåring borde kunna listat ut eftersom – en riktigt bra - Stanley Tucci ser ut som en parodi på slemmiga mystiska män).
Mitt största problem ligger i att eftersom man inte får se själva mordet, och eftersom Susie Salmon (tjejen som mördas) glatt fortsätter se ut som innan fast ingen kan se henne mer än andra som mördats av samma snubbe, så har jag svårt att känna att hon verkligen dött. Så fort Mark Wahlberg och Rachel Weisz i rollerna som flickans föräldrar lyckas få mig lite känslomässigt engagerad i sin rätt snygga sjuttiotalsförortsvilla, så rycks vi återigen bort till Susie och hennes bedårande sagovärld och man tänker istället "sluta lipa, tjejen har snöbollskrig och träffar enhörningar".
Det för oss över på mitt andra problem; specialeffekterna. Visst, de är snyggt gjorda (en scen där ett majsfält blir ett hav medan Susie springer i det är riktigt läcker) men om man tyckte Avatars Pandora påminde om något som en åttiotals-airbrushmålare fixat till pårökt så är det här ungeför sjuttio gånger värre. Det är stränder och stjärnor och ängar och blommor och fjärilar i en aldrig sinande ström. Okej, att det ska kontrastera mot den karga verkligheten, men det är ungefär som att ställa en nunna i ett darkroom på en bögklubb under Pride . Vi förstår poängen ändå. Minst sagt.
Och som om den här rätt mörka historien ändå inte skulle fluffats upp tillräckligt så stoppar Jackosn och hans Sagan om Ringen-manuskompisar dessutom in en överspelad Susan Sarandon som alkoholiserad, kedjerökande mormor i spelet som comic relief dessutom. Absolut underhålalnde, men det hjälper mig knappast att i min jakt på känslomässigt engagemang i själva mordhistorien.
Till plussidorna hör att det är duktiga skådisar, snygga scenografier och att de där överdrivna specialeffekterna är rätt roliga och oftast rätt schysta i övergångarna mellan jorden och den där himmelska mellangården. Dessutom så är det småspännande ibland, det är det faktiskt, även om jag gärna skulle säga ett och annat om vad jag tycker om slutet, men väljer att avstå ifall nu någon tänkte se filmen.
Tydligen är boken filmen bygger på väldigt brutal (inte minst i sin beskrivning av pedofilmordet) men i Jacksons hand blir det snarare en färglad fantasispya där det verkar rätt kul att dö för då får man nya polare och kan hoppa runt i något som ser ut som en My Little Pony-värld… Jag misstänker att det inte riktigt var meningen med filmen.





☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼

Lourdes
Jessica Hausner, Frankrike/Tyskland/Österrike

Låt oss börja med att reda ut vad Lourdes är. Så här säger Wikipedia:

Lourdes är Europas mest besökta vallfartsort och besöks årligen av mer än sex miljoner pilgrimer, detta på grund av att en 14-årig bondflicka, Bernadette Soubirous, 1858 påstod sig ha sett uppenbarelser av Jungfru Maria i Massabielle-grottan nära staden, en händesle som Katolska kyrkan firar som Vår Fru av Lourdes. Enligt den religiösa traditionen sprang det i samband med detta även fram en källa med helande vatten i grottan.
Besökarna dricker vatten från kranar som kommer från källan, köper flaskor med källvatten och badar eller tvättar sig i det 12-gradiga vattnet. Katolska kyrkan understryker att vattnet i sig inte är heligt utan att det är tron som gör vattnet heligt.
I Lourdes tar man emot över 100 000 sjuka per år som får bo gratis i särskilt anpassade sjukhusbyggnader. Antalet anställda är 450. Verksamheten kostar cirka 800 miljoner kr per år. Man får inga bidrag vare sig av franska staten eller Vatikanen, utan pengarna kommer från försäljning av vaxljus, kollekter vid mässor, försäljning och testamenten.
Uppemot femtusen personer säger sig ha blivit mirakulöst botande av vattnet från källan, och för att hantera detta har den katolska kyrkan instiftat en process för att certifiera dessa mirakel. Endast ett sextiotal har godkänts, varav de flesta i början av 1900-talet när många idag hanterbara sjukdomar betraktades som obotliga. Men det är det oföklarliga och snabba förlopp från obotlig sjukdom till hälsa, som dagens vetenskap inte kan förklara, som är det mirakulösa.

Här möter vi rullstolsbundna Christine (totalförlamad från nacken och nedåt i skolios) som åker på pilgrimsresa till just Lourdes. Mycket för att det är det är enda gången hon kommer ut i världen (hon får då en dedikerad sjuksköterska som kör runt henne) men självklart också med förhoppningen om att det kanske, kanske ska ske ett mirakel. Vilket det kanske gör. Eller kanske inte.

Det här är en film om Lordes. Om hur en modern vallfärdsort fungerar 2010. Om hur religion och kommers lyckligt lever hand i hand i symbios med varandra. Men också en film om ensamheten och utsattheten i att vara allvarligt sjuk. Och framförallt en film om mirakel. Vad är ett mirakel på 00-talet? Finns de fortfarande eller har vetenskapen tagit kål på dem? Eller var de bara påhitt från början? Och varför drabbar de i så fall bara några och varför just dem? Och räcker det verkligen bara med att tro riktigt hårt och mycket?

Många kan säkert finna den här filmen lite tråkig och långsam, men jag har 100 väldigt trivsamma minuter och gillar att lämna salongen med en massa obesvarade frågor. Det är en ganska enkel och lågmält berättad film som genererar mycket tankar utan att högljutt kasta dem på åskådaren (det mesta sägs med bilder, precis som film ska vara) vilket är skönt, och det är en film som med enkla medel och intressanta karaktärer gör något väldigt vardagligt av något väldigt ovanligt.





☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼ ☼

Den fantastiska räven
Wes Anderson, USA

Jag har faktiskt aldrig varit superförtjust i Wes Anderssons filmer (Royal Tenenbaums etc) men när han nu gör stop-motion animation av Roald Dahls saga om den fantastiske Mr Fox så är det en sällsynt lyckad förening av filmform och personlig stil. Andersons skruvade stil fungerar alldeles fantastiskt som fabel i den här historien om hur Mr Fox inte klarar av att leva ett stillsamt liv som tidningsman utan börjar stjäla kycklingar igen, vilket utsätter både honom och hans familj och vänner för raseriet från tre galna bönder. I denna saga för vuxna korsas Fablernas Värld med Wallace & Gromit, rösterna kommer från superstjärnor som George Clooney och Meryl Streep och medan tempot är högt är tonen och färgskalan höstmysig och rogivande. Kanske inte för de allra minsta, men annars tror jag barn som vuxna kan ha riktigt roligt med den här filmen och själv kommer jag på mig med att skratta högt flera gånger. Jag blir bara så lycklig när något överraskar mig och är så här eget och originellt utan att vara krystat konstigt. Up, Coraline och nu denna fantastiska räv – den animerade filmen står verkligen på topp just nu.