Filmrecension: Fish Tank

Fish Tank
Andrea Arnold, Storbritannien

Det känns lite märkligt att ena dagen se Lee Daniels Precious, där en ung amatörskådespelare porträtterar en tonårstjej i åttiotalets Harlem med en elak alkoholiserad mamma och som blir utsatt för övergrepp, och sedan se Andrea Arnolds Fish Tank, där en ung amatörskådespelare porträtterar en tonårstjej i 00-talets Storbritannien med en elak alkoholiserad mamma och som blir utsatt för övergrepp. Faktum är att jag i början har så svårt att släppa Precious nattsvarta vardag att jag nästan börjar tycka att Mia har det riktigt okej i sin skitiga förort där dansen och en smutsig gammal häst är de enda ljuspunkterna i vardagen....
Men sedan vrider Arnold till hela historien. Självklart visar sig mammas nya pojkvän Connor (spelad utmärkt av Michael Fassbender som ju senast syntes i Inglourious Basterds) inte vara den hyvens kille och räddande riddaren som han först verkar, men det komplexa förhållandet mellan honom och Mia och det som händer är väldigt snyggt gjort, ganska så oväntat, inte helt moraliskt självklart och extremt välspelat, och det lyfter alltihopa flera snäpp för mig och ger samtidigt filmen en liten egen identitet i allt växande filmgenre av nattsvart underklassångest.
Jag skulle givetvis också kunna skriva hur många berömmande ord som helst om Katie Jarvis som spelar Mia och hur det är helt enastående hur en amatör kan spela upp ett sådant otroligt register av känslor – från stentuff ung kvinna till kärlekstörstande förvirrad flicka – i en och samma film, men det har redan gjort i spaltmeter efter spaltmeter sedan filmen slog igenom stor i Cannes så jag avstår från det här.
Egentligen inte mycket nytt under diskbänksrealism-solen, men helt klart tillsammans med Precious vinterns bästa bidrag till genren.