Skivrecension: BWO - Big Science

Att jag är ett hyfsat stort BWO-fan har kanske inget kunnat undvika.
Kanske inte heller att jag har haft förmånen att få hänga lite med dem under två Melodifestivaler och fått en mer privat syn på hur sjukt smarta och trevliga de här tre människorna är. Det är inget jag hymlar om.

Inget av detta betyder dock - i motsats till vad ungefär alla i min omgivning tycks tro - att jag därför slentrianmässigt hyllar allt de gör. Faktum är att första gången jag hälsade på Alexander Bard så berodde det i viss mån på att jag totalsågat Halycon Nights, och som ni snart kommer se i låt-för-låt recensionen här nedan så lägger jag mig inte direkt på rygg vad de än spelar in...

Med det sagt så har jag alltid älskat Bard och hans musik, från Barbie via Army of Lovers till BWO, och hans musik är på något sätt ett av fundamenten på vilken min musiksmak vilar. BWO är helt enkelt min musik och visst har man då ibland en tendens att kasta i väg höga betyg av ren glädje för att man fått mer musik av den sort man tycker bäst om.

Det är klurigt det där och så här i efterhand kan jag till exempel absolut rannsaka mig själv och känna att jag övervärderade Fabricator. Den är så här i backspegeln BWOs absolut svagaste skiva (nä, jag räknar inte Halycon Nights som en riktigt skiva) och borde aldrig fått mer än en trea – inte minst med tanke på vad som skulle komma efter.

Varför drar jag upp allt detta nu då?
Jo, för att försöka förklara att denna gången tänker jag inte göra om mitt misstag. Den här gången har jag levt med Big Science i över en månad innan jag skriver det här, nyhetens behag är definitivt över, och jag inbillar mig därför att det här är en av de mest rättvisa recensioner jag skrivit utifrån min egen musiksmak. So here we go.

Big Science är BWOs fjärde skiva, och på flera sätt är de dessutom deras allra bästa. Visst, jag har flera goda vänner (också Alexander-fans sedan modersmjölken) som snabbt avfärdat den som "ännu en BWO skiva där allt låter som det brukar" men faktum är att inget kunde vara mera fel.

Jo, jag kan förstå varför man tror det till en början. Martins röst ÄR speciell och väldigt tongivande för bandets sound vilket gör att många tänker "ännu en BWO-låt" utan att ens reflektera över själva låten. Låtsnickeriet (och kanske framförallt texterna) ÄR också väldigt karaktäristiskt för BWO och det är inte så att de börjat spela singersongwriter-musik eller jazzbossa helt plötsligt. Låtarna är som de brukar.

Samtidigt; lägg vilken som helst av låtarna på Big Science bredvid vilken låt ni nu än tycker att den låter som från tidigare BWO-skivor och ni kommer bli väldigt, väldigt överraskade över hur annorlunda det låter.

Först och främst är det produktionen. Anders Hansson & Co har fläskat till BWOs ljudbild. Broderat ut den. Pimpat upp de tidigare ganska raka syntmattorna med en mängd roliga ljud och hookar. För första gången hittarjag nya ljud i BWO-låtar efter flera lyssningar. Man har dessutom vågat experimentera lite och sneglat mot mera basic popmusik (i Love Came Crashing Down) och mot rådande trender (sextiotalsvibbarna i Burning Down the House) vilket jag hade älskat om man vågat göra lite mera. Här tror jag framtidens BWO ligger och smyger någonstans.

Sedan har vi Martin som sjunger lite lägre och – med mitt otränade öra – lite bättre än tidigare (något som man kanske inte heller märker om man bara lyssnar litte lättvindigt, men som märks tydligt om man jämför med tidigare skivor) och de klassiska "BWO-flosklerna" som jag absolut tycker ska vara där men i rimlig mängd (ni vet grindar som kraschar och mystiska vetenskapsord) märks mycket, mycket mindre på Big Science.

Till slut har vi återgången till att fylla skivan med hits. Det har inte funnits så här mycket singelalternativ på en BWO-skiva sedan Prototype. Utan tvekan. Om det sedan blir så är väl en annan sak, men visst kan man tänka sig att Right Here Right Now, Rise to the Occasion, Kings of Tomorrow och Love Came Crashing Down snart finns på ett iTunes nära dig med 8-9 mixar i släptåg. Dessutom är den kliniskt fri från gamla covers på andra Bard-band och framförallt från de (från min sida) alltid lika ifrågasatta "favoriter från tidigare skivor" som smutsat ned de senaste skivorna. Big Science känns i mångt och mycket som Prototypes egentliga uppföljare.

Sedan är inte allt bara guld och gröna skogar.
På en skiva med så mycket direkta hits blir mellanspåren så mycket tydligare (jag vet helt enkelt inte vad jag ska göra med låtar som In too Deep och Singing in My Car - köper ni styckvis så är det helt klart här ni ska börja fundera över era 9kr), jag har fortfarande alltid småtråkigt när det är balladdags och som jag skrev innan hade jag gärna sett att de vågat ta ut svängarna ännu mera i lite olika riktningar, eftersom det är då de känns bra och spännande till skillnad från bara bra.

Sammanfattningsis; ingrodda BWO-fans kommer älska den här skivan och tycka det är en av de bästa som gruppen gjort.
De som avskyr dem kommer få vatten på sin kvarn och knappast bli omvända.
Frågan är bara vad alla de i mittfåran kommer tycka?






Men vi tar väl det låt för låt också...


1. Right Here Right Now
Öppningsspåret, och tillika sommarsingeln, Right Here Right Now känns som en ljudbildsmässigt vemodigare Gomenasai som mynnar ut lite i samma köreufori som You're Not Alone. Den sammarfattar också på ett snyggt sätt hela Big Science; väldigt klassisk BWO, väldigt direkt, väldigt upptempo - men samtidigt lite mera sofistikerat än tidigare, lite snyggare och mera spännande producerat än vanligt och en Martin som sjunger bättre och lite lägre än tidigare. Desutom självklart en liten Marina-prata som grädde på moset! Alltid ett tecken på bra BWO-låtar. Gruppen brukar alltid öppna sina skivor starkt (Sixteen Tons of Hardware, Chariots of Fire och Last Flight To San Francisco) och frågan är om inte det här är deras starkaste start.

2. Love Came Crashing Down
Jag är ingen expert på musikinstrumet, men om ett sådant där elpiano som sextiotalsband och Gyllene Tider brukade använda flitigt heter just elpiano, så är det just ett sådant elpiano som inleder här. Här hör vi ett helt nytt sound från BWO som lutar mera åt indiepophållet (piano, trummor och stråkar är huvudingredienserna) än datorsyntharna från tidigare skivor, och hade jag fått bestämma hade de experimenterat mera åt det här hållet på skivan. Låten i sig kanske inte tillhör en av mina absoluta BWO-favoriter, men bara för produktionen och för den snygga sången av Britta Bergström på slutet välter jag ändå över till en fyra.

3. Kings Of Tomorrow (Ballad Version)
Kan man anta att det här är höstens stora balladsingel från gruppen? En stark vocodad Martin sjunger en av skivans få ballader (tack!) som känns som den lånat element från Takidas brottarhit Curly Sue. Mera likt deras tidigare ballader än vad YNA är, och mera We Could Be Heroes än Will My Arms Be Strong Enough, men ändå klart godkänt. En brasklapp bara; jag börjar bli liiite trött på BWO-floskler som "crashing the gates" nu. Speciellt som texterna är så mycket bättre än vanligt på andra håll.

4. Burning Down the House
Hoppla! Smått oväntat tar gruppen här på sig sextiotalskostymen, sneglar på Vanessa Paradis Be My Baby och går produktionsmässigt ännu en gång ett snäpp utanför sina vanliga ramar. Låten är däremot klassisk, glad upptempo-BWO i samma land som Gomenasai och Temple of Love. Funkar alltid.

5. Rise to the Occasion
Skivans absolut bästa låt - från första lyssningen till den 50:e. Tänk hur Ace of Base hade kunnat låta idag om de varit bra och fortfarande varit relevanta. Här finns bara så mycket att tycka om. Bara en sån sak som att låten har ett fantastiskt bra flyt i texten kan jag falla för. Eller det där synthljudet i bakgrunden som känns hämtat från nån låt med Sandra på åttiotalet. Eller, kanske framförallt, det där härligt hookiga vrålet (tillhörande producenten Märta Grauers) som gör att låten sticker ut från första stund. En av deras bästa låtar någonsin, right up there with Living in a Fantasy och Lay Your Love on Me.

6. You're Not Alone (Ballad Version)
Tja, den här har ni väl hört. Och sett. Inte den ultimata Melodifestivallåten kan man väl kanske säga - men fortfarande kanske den bästa ballad de gjort.

7. Bite the Bullet
En låt som känns väldigt mycket Fabricator. Det känns som en låt som skulle kunna ligga någonstans i Happiness, Hooked on the Danger och Concrete Jungle-klustret. Eller kanske ännu mer som Hanging on the Phone från Halycon Days... Inte dåligt, ganska glatt, men lite väl "på rutin" för att slåss med de stora grabbarna här.

8. In Too Deep
Nästan en ballad. Som en sämre Let It Rain. Ett klart mellanspår i min iPod. Så länge som den nu får stanna där.

9. Thunderbolt
Nu däremot så snackar vi! Efter två småsömniga spår så får vi den här skivans Marrakech eller Juggernaut. Nä, inte låtmässigt kanske – då känns den mera som en We Should Be Dancing med en snygg "bang bang bang"-trumgrej i refrängen - men i bemärkelsen "partylåtar Oswald älskar som aldrig blir singlar". 'Böglåten' tror jag Alexander kallade den någongång, vilket kanske säger lite om målgruppen och om mig... Lovely.

10. Rhythm Of The Night
Det finns faktiskt bara en enda (egentligen riktigt löjlig) anledning till att den här låten får en fyra istället för en femma, och det är att jag av någon outgrundlig anledning stör mig på att refrängen är samma upprepande av "Rythm of the Night, Rythm of the Soul" fyra gånger istället för BWOs mera klassiska "använd första strofen fyra gånger, andra strofen två och byt ut andra två gånger mot något annat". Störtlöjligt? Kanske. Men på den här skivan finns så mycket bra att jag har råd att vara kräsen och förvänta mig mer.

11. Singing in My Car
Jag antar att man inte kan tycka om allt, och det här tycker jag inte om alls. Alla bil-referenser i texten i kombination med den dansbandsaktiga låten och skivans skummaste produktion (och att man får en otäck Gessle-känning i och med titeln) gör att det här är den låt jag först kommer plocka bort ur iPoden...

12. Shoot From The Heart
...vilket jag inte kan säga om den här. Om inte Right Here Right Now varit gjuten där redan så hade det här varit ett grymt öppningsspår, klart i klass med deras tidigare (om inte bättre). Melodifestivalsskadad som jag är får jag schlagervibbar här, men vad det egentligen är är en grym danslåt med skivans bästa driv, där Martin röst funkar kanske bäst på hela skivan (och jag tycker ju som sagt att han sjunger bättre än någonsin över lag). Musik att dansa, spela bilspel eller springa till som har allt från snygga stråkar till klockor och polissirener i sig. En av mina absoluta BWO-favoriter från och med nu.

13. Kings Of Tomorrow (Disco Version)
Den obligatoriska snabba versionen av skivans ballader (som hängt med enda sedan Open Doors succé med samma idé på debuten) kommer först här för höstsingeln...

14. You're Not Alone (Disco Version)
...och sedan för MF-låten, som i sin "September-fierade" version faktiskt är bättre än originalet i min bok. Jag älskar hur låten liksom hämtas upp från golvet och exploderar i värsta fyrverkeriet när kören kommer in – mycket mera än den någonsin gjorde i Leksand eller Norrköping.