Skivrecension: Lily Allen – It's Not Me It's You

Lily Allen – It's Not Me It's You

Jag har verkligen ingen koll alls på Lily Allens debutskiva. OK, jag hörde hiten Smile, men avskydde det där retropudrade "mexikansk grillfest"-soundet som den hade och tänkte därför att skivan inte var någonting för mig. Tyvärr kan jag därför inte avgöra om den här skivan är bättre eller sämre – men jag kan absolut säga att den är smått fantastisk.
Ljudbilden är en helt annan än den jag förväntat mig (allt från gammal raspig stenkaka till modern elektro) och framför allt finns här helt fantastiska låtar. Ni vet, låtar som har den där udda egenskapen att man kan använda dem som trallvänlig förfestpop ena dagen och sedan vid ett annat tillfälle helt fastna i historien som berättas. Dessa härligt finurliga texter om allt från tablettmissbruk och en frånvarande pappa till den om huruvida Guds favoritband är Creedence Clearwater Revival är verkligen skivans stora behållning, och jag kan tipsa er om roliga Fuck Me, singeln The Fear, countryn i Him, tangon Never Gonna Happen och gunget i Not Fair, eller vackra, Beatlesgungiga Who'd Have Known. Fantastisk!
Den här skivan är ett måste, och även om jag vet att det är en sjukt dumdristig sak att säga så här års, gissar jag att när år 2009 ska sammanfattas så kommer det här vara en av årets bästa och mest helgjutna skivor i min bok.






...och exakt så här bra är den låt-för-låt...