Läget Just Nu - Vecka 0905

Göteborg International Film Festival Ny
Det är sjukt svårt att förklara fenomenet GIFF för de som aldrig varit där. Fördomarna om vad en filmfestival är sitter så djupt rotat hos folk att det är löjligt – och även om den delen såklart existerar (tysta karga Bergman-esque historier från avlägsna länder i svartvitt) så är den något du helt kan välja bort och istället bara ägna dig åt just de filmer du älskar (själv kör jag oftast på en mix av amerikanska storfilmer och independent diton, intressanta dokumentärer, så mycket danskt och norskt som jag hittar och sen kryddar jag med publiksuccéer och festivalfavoriter från så många andra olika länder som möjligt). Den stora grejen är dock själva känslan...faktiskt samma känsla som jag upplever under schlagerturnéerna: Den där "det är vi mot de där utanför bubblan"'känslan. Känslan av att knappt hinna äta för det finns någonting nytt man måste se runt kröken. Känslan av att varje minut är bokad med något fantastiskt. Alla rykten som surrar kring vad som är bäst och vad som är sämst. För GIFF är publikens festival rakt av. Det här är inte bara för superkulturnördar eller branschfolk – det här är för alla som älskar film i alla former: från senaste DiCaprio-rullen till en italiensk homodokumentär inspelad i två snubbars kök. Och jag vet att du som läser detta skulle älska det också, om du bara gav det chansen. Du har sju dagar på dig...
"Stuck on Repeat" – Låt med Little Boots Ny
Snacka om en självuppfyllande profetia som titel på en låt...jag har inte kunnat sluta spela Victoria Heskeths fantastiska låt sedan jag kom över den! Som jag sa tidigare i veckan; tänk Lady GaGa fast med mindre attityd. Tänk en St Etienne-låt korsad med Kylies Can't Get You Out of My Head och producerad av Kleerup i samma stil som hans världshit med Robyn. Tänk förmodligen en av årets skönaste låtar redan nu. Och då är ni nästan där.
"Slumdog Millionaire" – Film av Danny Boyle Ny
Är Danny Boyles tiofaldigt Oscarsnominerade feelgoodfilm
A) En kärlekshistoria om livslång kärlek
B) En film om Indiens utveckling de senaste åren i allmänhet och Bombays i synnerhet
C) En sprakande musikalisk färgfest full av bra barnskådisar, vackra bilder (och coola avsnitt med folk som springer a' la' Trainspotting) och en enkel (men smart) grundidé förankrad i Vem vill bli Miljonär?
D) All of the above?
Okej, ni behöver inte ringa en kompis eller fråga publiken – svaret är D. Förra årets bästa film kan mycket väl även bli årets, eftersom en fullsatt visning på en av världens vackraste biografer (ja, jag pratar såklart om Draken i Göteborg...har ni inte sett en film där så se till att göra det innan ni dör) såklart propellrar upp den på toppen av "filmupplevelser under 2000-talet"-listan, trots att jag sett den innan och trots att det är den typen av film som tappar lite när man vet hur det ska gå. Jo...jag är rädd att all hype som numera omringar filmen kommer förstöra den för många när den väl når Sverige i mars, göra att den kvävs under sina egna förväntningar, men jag kommer ändå fortsätta propagera för att den är det här årets absoluta biomåste. Jai-ho!
Onsdagskväll med Ronny & F6 Ny
Ni som brukar läsa den här bloggen vet att jag känner så många Fredrik att jag har behövt ge dem nummer när jag skriver om dem här i bloggen...och den här veckan måste jag alltså addera en F6! Den här posten får för övrigt inte bara symbolisera en riktigt trevlig onsdag hemma hos R med floder av schlagersnack, utan också allting annat som har med Melodifestival-uppladdningen att göra (både sådant jag egentligen skulle kunna skriva och sådant jag absolut inte kan nämna) som förgyller min tillvaro just nu.
"Suddenly, Last Winter" – Film av Gustav Hofer & Luca Ragazzi Ny
En filmupplevelse som blir något alldeles extra av flera olika anledningar; del är det en dokumentär gjord av ett italienskt (smått bedårande) bögpar som belyser den ganska så otäcka stämningen mot homosexuella i ett Italien (där handlar det verkligen inte om att bögar ska få gifta sig, utan om att de ska ha någon form av partnerskapsrättigheter överhuvudtaget...det vill säga att få ärva någon du levt hela ditt liv med eller ha rättighet att ha denne som din närmaste anhörig vid sjukdom etc) som fortfarande är djupt beroende av både den katolska kyrkan och (lite oväntat) sorgen över Romarikets fall. Det är en otäck film på det sättet som gör mig fysiskt illamående stundtals över allt hat som bara rinner ur vad som verkar vara ett oändligt antal italienare på gatan. Samtidigt är det också en riktig positiv kick filmskaparmässigt. Grabbarna har i stort sett gjort filmen för noll kronor hemma i sitt kök (det som var absolut dyrast med hela filmen var att de ville ha en låt av Anna Ternheim till eftertexterna) men ändå känns den aldrig amatörmässig. Snarare får jag en grym kick av att se dem förklara den föreslaga homo-lagen med hjälp av Barbapapa, Disney och Tintin-figurer eller (otroligt modigt) fråga ut demonstrerande högerradikaler i demonstrationståg...och främst blir jag glad av att se när de själva lyser igenom, när man ser deras vardagsliv som par krascha med viljan att göra en bra film. Helt grymt. Tre och ett halvt popcorn och en förhoppning om att filmen på något sätt når ut till bögar och flator i Sverige så man får en liten tankeställare om hur förhållandevis bra vi har det.
"Lost Säsong 5" – Näst sista säsongen är här Ny
Undra om JJ Abrams hade någon som helst tanke när han körde igång serien om ett gäng skeppsbrutna på en ö för snart fem år sedan att det efter fem år helt skulle handla om tidsresor istället för överlevnad? Och att vi besatta TV-tittare skulle köpa det konceptet rakt av? För det gör man. Losts universum är ju sådant att till skillnad från till exempel i Grace Anatomy så accepterar man här rakt av att folk spökar, far omkring i tiden eller möter monster. Och numera älskar jag det. För det som en gång riskerade att bara bli en hög med frågor utan svar fick helt nytt liv när de visste exakt hur många avsnitt de hade kvar, och nu kommer det onekligen att gå till historien som ett av de största TV-programmen på hela 00-talet. De två första avsnitten av säsong 5 var en bra aptitretare, och nu kommer jag att kasta mig över det varje vecka typ 15 veckor framöver. Underbart.
Egg & Milk - Frukostställe Ny
Jag hade tänkt skriva att det var längesedan nu...men sedan kom jag på att jag ju var på Sveriges utan konkurrens bästa american diner med Gästbloggar-Pär under julledigheten. Nåväl. Att jag är där för sällan är i alla fall ingen underdrift och inte heller att deras frukost med pannkakor, äkta bagel, yoghurt med färsk frukt, mangosmoothie och kaffe är bland det bästa sätt man kan starta sin dag på. Fortfarande är det dock en gåta hur stället inte ynglat av sig på flera ställen – och speciellt då i Stockholm. I en stad där köerna fortfarande ringlar långa efter ett halvsunkigt ställe som Sirap varje helg vore det här en kassa-ko utan dess like. Hade jag haft pengar hade jag investerat direkt.
"Drottningen och Jag" – Film av Nahid Persson Sarvestani Ny
Nahid Persson Sarvestani är väl kanske mest känd för sin dokumentär Prostitution bakom slöjan och nu är hon tillbaka med en ny dokumentärfilm på bio. Den här gången har hon sökt upp ex-drottningen av Iran, Farah Diba – Shahen av Irans hustru, en kvinna som hon själv var med och störtade i slutet av sjuttiotalet då den mer än 2500åriga monarkin på den så kallade påfågeltronen avskaffades. Några år senare var hon själv tvungen att fly, bland annat efter att hennes bror mördats, eftersom Ayatolla Khomeini och hans styre som kom efter var än mer fruktansvärt. Här i filmen möts då alltså dessa båda kvinnor. Ideologiskt så långt ifrån varandra man kan komma, men med det gemensamt att de älskar Iran och sörjer över vad som hänt med deras land...och det blir ett märkligt möte. Den arga Nahid sugs mer och mer in i charmen och livet kring drottningen och vågar knappt ställa en enda av sina arga frågor om det styre hon en gång var en del av med risk för att bli bortkopplad. Samtidigt träder en ganska intressant bild fram av drottningen, av exil-iranier som fortfarande dyrkar henne och av en ganska oväntad vänskap. Klart sevärt och tre friska popcorn, men jag hade önskat att den vågat utmana lite mera.
"Top Chef New York" – Bästa Bravosåpan (just nu) 2v
Min favoritreality just nu är aldrig dålig och när de dessutom plockar in en kille som gästdomare på vars restaurang jag faktiskt varit (Buddakhan i New York) så blir det såklart ännu roligare att titta på.
"To Lose My Life" – Ny skiva med White Lies Ny
Om U2s kommande skiva kommer låta någonting alls i stil med deras första singel därifrån så kan ni kanske trösta er med det här smått ljuvliga rockbandet från London och deras debutplatta. Det låter väldigt, väldigt 80-tal. Talking Heads. Joy Division. Depeche Mode (med gitarrer, dock). Tears for Fears. U2... Alltihopa nedmixat i en stor mixer och så uppdaterat sådär lite lagom då och då så man ska fatta att skivan faktiskt kommer från 2009. E.S.T var första låten jag hörde och den är och förblir mitt favoritspår – men precis exakt hur bra varje låt är ser ni på bilden här ovan. Januaris bästa skiva bredvid Lily Allens.
"Friends – The One with All Ten Seasons" – DVD-box 4v
FF mobbar mig för att jag pratar så drömskt om att få ligga i min soffa i Kålltorp med en nybakad semla från Sunes konditori och se fyra-fem avsnitt av Friends från min box på raken under ett täcke. Hey, kan någon förstå vad som är så konstigt med att det är höjden på min vecka?




"Waltz with Bashir" – Film med Ari Folman
Denna animerade israeliska film blev förra veckan nominerad till en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film (och är favorit till vinsten) och just i den meningen ligger väl kanske alla problem jag har med den här historien. Dels hade jag kanske lite för höga förväntningar på filmen och dels så är hebreiska verkligen ett riktigt, riktigt jobbigt språk att lyssna på (jag antar att vi alla har våra ickefavoriter bland världens språk) i 100 minuter...men annars så är den riktigt okej. Främst är animeringen otroligt schyst. Lite dataspelsaktig och stram utan att bli jobbigt fantasilös. Sedan är själva historien fängslande, även om det är lite ironiskt att när Israel gör en film om en massaker på palestinier så är det inte de som är de riktigt stora bovarna (well...de står bara bredvid och tittar på vilket knappast gör dem till hjältar, men ändå) utan libanesiska kristna, där filmen huvudperson försöker tyda sina otäcka drömmar och inser att han har en hel hop med förträngda krigsminnen i bakhuvudet. Mest bränner de sista fem minuterna av filmen i ett riktigt snyggt och starkt filmiskt grepp som jag inte ska avslöja här, men sammantaget är det klart godkänt också, om än lite enformigt och snackigt stundtals. Tre lite för salta popcorn blir betyget.




Inte hinna alla filmer
Jag har ju redan muttrat en hel del över att jag inte kan vara i Göteborg under hela filmfestival-veckan i år som jag varit sedan 1995, men när den nu väl är igång så känns det än mera fruktansvärt än jag trott. Grejen är ju inte bara den att jag missar filmer måndag till fredag – på grund av mina 10-11 timmars dagar i veckorna (med tillhörande morgonpromenad varje morgon) så behöver jag ju dessutom sova lite på helgerna och ha liiite tid då hjärnan får vila...vilket alltså betyder att jag inte kan gå på fyra, fem filmer om dagen då heller...utan går med ständig ångest för att ha missat de där pärlorna (Machan och Moscow, Belgium till exempel) som alla snackar om. Lyxproblem? Kanske. Men jag mår sämre av det än jag någonsin kunde tro.
"Fever Ray" – Skiva med Karin Dreijer
Okej. Jag vet att följande påstående i kombination med min stundande Melodifestival-besatthet och turné förmodligen kommer få nytillkomna bloggläsare att avfärda min musiksmak med en lätt kräkning och en axelryckning, but here we go: Jag är skittrött på Karin Dreijers röst och sätt att sjunga! Jodå, jag gillade The Knife och då tyckte jag alltihopa kändes lite befriande och småhäftigt – men efter en stund i sällskap med Fever Ray så stör jag mig något så otroligt på de där...ljuden...att jag inte ens kan ta till mig låtarna eller musiken längre. Sorry om jag trampar på några creddiga eller kritikerömma tår här men faktum är att mera än en genomlyssning kommer den här skivan inte få om inte någon helt fantastisk singel skulle dyka upp som kan få mig att omvärdera det hela. Just nu håller jag mina öron så långt borta från den som möjligt nämligen.
Kö/Toalettsituationen på Draken
Att Draken är en av världens bästa biografer påminns man ständigt om under Filmfestivalen – inte minst av alla tillresta regissörer och skådespelare som turnerat världen runt med sina filmer. Samtidigt har det gamla arkitektoniska mästerverket en klar nackdel i jämförelse med de nybyggda multikomplex som numera dominerar världen, nämligen kö och toalettsituationen utanför. Att stå inklämd med 700 vinterklädda festivalbesökare i den lilla, lilla vestibulen är direkt omänskligt (och förmodligen sjukt farligt ur brandskyddssynpunkt) och när man sedan ska dela två (!) toaletter med alla dessa besökare (som alltså spenderar hela dagarna på film allt som oftast och därför inte hinner gå på toaletten hemma...if you get what I mean) så förstår ni själva... Lägg till att denna minitoalett inte hade pappershanddukar ens till öppningsfilmen, and you get my point.
Engelska uttryck här i bloggen
Exakt hur fattigt språk har man om man hela tiden avslutar inlägg som det ovan?
Windows Vista
Vad ska jag plocka den här veckan? Hmm. Jo, de där idiotiska "det ser ut som om applikationen fått starr"-stunderna när den där löjliga lilla Vista-ringen bara står och snurrar och allt blir vitt bara för att Vista kukar ur. Så klart.

Ungefär så just nu.