Filmrecension: Vicky Cristina Barcelona

Vicky Cristina Barcelona
Woody Allen, USA

Vännerna Vicky (Rebecca Hall) och Cristina (Scarlett Johansson) åker till Barcelona för att bo hos den enes släkting (Patricia Clarkson), och blir snabbt uppraggade av konstnären Juan Antonio (Javier Bardem). Vicky (som är förlovad med Doug hemma i New York) är skeptisk, rationell och klart avvisande, men den konstnärliga Cristina faller direkt för den spanske mannen. Alla tre drar iväg på en weekend som inte riktigt går som de tänkt – och då har inte ens halva filmen gått och Juan Antonios bindgalna exfru Maria Elena (Penélope Cruz) har inte hunnit dyka upp ännu...

Jajamensan; Woody Allens senaste går i ett rasande tempo och det är dialog ungefär varenda en av de 96 minuterna (när inte skådespelarna pratar så tar en berättarröst över och förklarar vad som händer så ingen dötid behöver läggas på det) i sann Allen-anda – utan att det på något sätt blir irriterande. Faktum är att alla de saker jag irriterar mig på initialt – det rent orgasmisk bilderna av Barcelona som inbegriper varenda vykortsvy komplett med fritänkande poeter, gitarrspelare och ständigt vindrickande och de något klichéartade första uppfattningarna av karaktärerna – försvinner allt eftersom när jag bara släpper tanken på nå'n form av överdriven realism och låter mig istället underhållas av vad som närmast kan beskrivas som en sexig, psykoanalyserande saga.

Woody Allen kan vara en av världens mest produktiva regissörer – och också än av de mest ojämna. Jag skulle ljuga om jag sa att jag sett ens en bråkdel av alla hans filmer, och jag skulle även ljuga om jag inte erkände att jag måste vara på ett speciellt humör för att uppskatta Allen själv som skådespelare och inte bara reta mig på allt hans överanalyserande kulturelitsbabblande i filmer som Annie Hall och Manhattan. Bra filmer? Absolut. Obestridbart. Kan-bli-lite-mycket-av-det-goda? Skojar du! När jag var yngre var mina favoriter Radio Days och Hanna och Hennes Systrar (och spermiescenen i Everything You Always Wanted to Know About Sex * But Were Afraid to Ask som de alltid körde i Razzel) men nu för tiden är det absolut Match Point – en film som ju inte alls känns typiskt Woody Allen.

Det gör däremot Vicky Cristina Barcelona (mycket just på den oändliga analyserande dialogen) – men ändå på ett långt mycket mera lättillgängligt sätt filmerna på sjuttio och åttiotalet. Här är tonen mera Alomodvar-möter-Allen och Cruz är helt klart filmens stand-out som självmordsbenägen och kåt hysterika som rabblar långa besvärjelser på spanska trots ideliga uppmaningar av amerikanerna att prata engelska. Väldigt småputtrigt roligt. Väldigt charmigt, varmt och sexigt. Och en väldigt bra reklamfilm för turistbyrån i Barcelona.