Datumet med sämst rykte är här igen

Okej, det är något med det här datumet som gör att man bara måste skriva något om det varje gång det dyker upp. Inga mera flygplan och höghus, dock. Det klarade jag av en gång för alla här i bloggen HÄR. Idag blir det ett annat "femårsjubileum".

Idag är det alltså fem år sedan Anna Lindh dog. Märkligt. Jag som fortfarande inbillar mig att det är nittiotal för det mesta tycker det är galet att tiden går så sjukt fort, trots att jag när jag reflekterar över det inser att mitt liv var ganska annorlunda då och att det hänt en hel del sedan den där dagen.

Nä, det här ska inte bli någon form av hyllning till vår förre utrikesminister – inte minst för att jag ju är ganska känd för att dissa folk som sveps med i mass-sorgearbete när någon mediadarling berövas livet – men det är ganska intressant det där med hur vissa dagar har ögonblick som man aldrig glömmer, medan vissa (som typ…tja….förra torsdagen…eller vad som helst) redan helt försvunnit ur ens medvetande som ännu en vardag i raden.

För fem år sedan stod jag och väntade på spårvagnen i Göteborg med ett flera meter stort porträtt av Anna Lindh bredvid mig i hållplatskuren (EMU-valet låg ju om knuten) och messade en av mina bästa vänner som befann sig utomlands - och som dagen innan avfärdat utrikesministerns knivdrama med ett "snacka om mediecirkus bara för att hon är minister – folk knivhuggs i förorten varje vecka utan att någon bryr sig" – för att få honom att känna sig lite skamsen för de där orden dagen innan.

Själv reflekterade jag då (och nu) mest över att mordet på NK kändes mycket mera påtagligt och oroväckande för mig än vad stadsministermordet gjort sjutton år tidigare.

Visst, jag var bara tretton år då, hade just brutit armen, och såg mest Palme som någon som stoppade Razzel och Gomorron Sverige genom att bli mördad (och jag minns fortfarande min fullständiga avsmak, när jag tvingades hänga i en förstaklass med min tugnt gipsade arm istället för att ha idrott och träslöjd, för alla de gråtande sjuåringarna som skrev dikter om att Olof Palme var den störste man som levat…dessa barn fyller typ trettio i år btw) – men det var något annat med Lindhmordet som gjorde att det blev "mer personligt" för mig.

Möjligen var det för att trots jag inte röstat socialdemokratiskt på bra länge, så hade man ju ganska bra koll på Anna Lindh. Hon hade liksom alltid funnits där sedan man var liten, och precis som jag då inte förstod varför andra skidåkare åkte slalom när Stenmark alltid vann, så var hon synonym med begreppet "ordförande i SSU" och jag förstod nog knappt när hon slutade vara det och blev något annat. Det var helt enkelt en offentlig person som alltid varit där, som man nånstans visste skulle bli stadsminister en dag och som man därför trodde alltid skulle finnas där…och så plötsligt var det inte så. Det fanns såklart ingen personlig sorg inblandad, utan mer än sorts magknip över att nu ändrade sig saker igen och att det lyckliga indipoppande, Sex and the City-glättiga nittiotalet faktiskt slutligen var över.

Så well. Har det här inlägget en poäng? Kanske inte. Möjligen det att jag då (kanske för första gången) insåg hur oförändringsbenägen jag är…hur illa jag hanterar att saker inte är som de alltid har varit…ett drag som jag då fick lära mig är ett tecken på psykisk instabilitet.

Och möjligen att de få gånger jag tänker på Anna Lindh idag så är det uteslutande när jag passerar Filippa K på NK.

Läs mera om femårsdagen av mordet på Anna Lindh i Aftonbladet 1 2 3, DN 1, 2, 3, och GP.