It Was Twent...Five Years Ago, Today

Årtionden slutar väldigt sällan när de ska när man ser tillbaka på dem i efterhand. 60-talet kan sägas slutat 68, då den mera politiska inriktning som man förknippar med 70talet slog igenom. 80talet slutade onekligen redan 1989 när muren föll och det kalla kriget som varit åttitalets signum (tillsammans med axelklaffarna och de cerise plastörhängena möjligen) slutade. 1900-talet må ha avslutats den där sena natten i december 99 på ett tak bubblande av champagne i Oslo – men det SexandtheCity/Vänner/boybandsfyllda och bekymmerslösa nittiotalet slutade en tidig morgon i New York idag för exakt fem år sedan.

2001 hade varit ett väldigt jobbigt år.

Dels hade vi haft kravaller i Göteborg innan sommaren, och efterspelet efter det var i full gång. Poliserna vi hade hejat på då var numera skurkar och man visste inte riktigt vad man skulle tro.

Dels hade jag sedan april på ett rent personligt plan haft den jobbigaste perioden i mitt yrkesliv upp till dess, med ett uppdrag där jag agerade murbräckan som skulle slå in en massa dörrar. Man kan lugnt säga att jag var väl inte riktigt mogen den uppgiften. Hade dessutom en bra bit kvar innan jag var där jag är idag med min läggning, medan de flesta av mina polare började bilda små familjer…och allt var allmänt jobbigt.
Jag var helt enkelt på väg rakt in i den berömda väggen och varje liten extra stressfaktor kunde sätta igång yrselattacker, andnöd, hjärtklappning…panikångest.

Det sägs att alla i mina föräldrars generation kommer ihåg vart de var när Kennedy blev skjuten. För min generation sades samma sak om mordet på Olof Palme. Själv minns jag tydligast hela eftermiddagen den elfte september 2001.

Vi hade äntligen blivit ett litet gäng konsulter från mitt företag som hamnat ute hos kund, men jag satt ensam i ett rum. Plötsligt dimper det in ett mess från vårt intranät från min kollega som är lika flygrädd som jag:

"Det har flugit in ett flygplan i World Trade Center – nu slutar jag flyga!!! Kolla Aftonbladet."

Det första man tänker är ju såklart ett mindre plan. Något sightseeingplan som kommit fel, eller någon som tänkte fallskärmshoppa från taket. Tankarna flög också till första trailern för den kommande första filmen om Spindelmannen som skulle komma nästa vår…en trailer där en helikopter fastnade i ett nät mellan tvillingtornen. Och så snuddade den givetvis vid den där drömmen. Drömmen att få åka till New York någon gång. Att övervinna flygrädslan och sitta åtta timmar på ett plan…och att få blicka ut över Manhattan från ett av de här tornen.

"Nu har det flugit in ett till. Det här är ju helt sjukt."

Läste nästa mess igen. Allvarligt? Försökte komma in på Aftonbladets hemsida. CNN. Expressen. Ingen av dem fungerade. Förrän efter ett tag. Och då blev de där bilderna på hur andra flygplanet ränner rakt in i tornet bredvid sin brinnande tvilling blev sedda av undertecknad för första gången.

Sedan kom krigsrubrikerna. Alla rykten om flera flygplan. Pentagon. Att alla flygplatser stängt. Terrordåd. Kapningar. Tusen och åter tusen döda.

Jag gick hem. Jag bara stängde ned och (eftersom jag under samma period var inne i värsta ta-tag-i-ditt-liv-och-gå-ned-från-90kg-till-67kg-perioden) promenerade hela vägen hem (jag vet att jag ringde några på vägen…men minns faktiskt inte vem. Mamma? Syrran? A?), stängde in mig i mitt rum i mitt kollektiv på Kristinelundsgatan och slog på TVn.

Flygplanet kraschade in i tornet om och om igen. Och folk hoppade. Herregud…folk hoppade! Samtidigt så insåg jag – antagligen med någon sorts kombination av erfarenhet från mina fem år på Väg&Vattenbyggnadslinjen med betong, hållfasthet och stålteknik, samt min aldrig sinande pessimism – att det här nog skulle rasa.

Och det gjorde det.

Jag tror jag grät då. Inte för alla som dog. Eller för att jag på något sätt visste att världen skulle bli ett mycket jobbigare ställe att leva i. Inte för det. Utan för att husen försvann. Jag grät för byggnaderna. Och för att min dröm om att stå där aldrig skulle gå i uppfyllelse. Som att det var värre att jag aldrig kom dit och fick se vad så många andra fått se, än att mängder av folk miste livet och det amerikanska vansinnet släpptes löst. Därför grät jag. Och sedan fick jag panikångest.

Kanske är det därför jag kan få tårar i ögonen fortfarande när jag ser det. För byggnaderna. Eller kanske är det för den där fruktansvärda berättelsen från en av de otaliga 9/11-dokumentärerna, där en brandman berättar om en gravidkvinna som hoppade från X-antal våningar, slog i marken framför honom, knäcktes som ett ägg…och fostret flög rakt på honom. (Kanske den mest fruktansvärda sak jag hört någonsin).
Eller kanske är det för att när jag just nu skriver detta ska flyga imorgon och den här händelsen ökade på min flygrädsla till den milda grad att jag snart inte kan lämna landet.
Eller så är det bara för att vi fortfarande inte sett slutet och för att vi alla vet att det kommer hända igen. Större. Mera fruktansvärt. Och lika plötsligt som den där kalla septemberdagen 2001.

Något av det är det förmodligen. Men jag glömmer det inte i första taget.

Fotnot: Exakt två år senare vaknade jag upp den 11e september 2003 till beskedet att Anna Lindh var död. Mördad. Och det var nästan för absurt (både händelsen och att det var samma datum) för att det skulle gå att ta in. Har tänkt på det den här valrörelsen. Hur annorlunda den varit om vi hade haft en kvinnlig stadsministerkandidat på vänstersidan. Bra eller dåligt? Ingen aning. Men annorlunda.