Igår konstaterade jag och en kompis att de nya nollorna som denna veckan anländer till KTH/Chalmers är födda 1989. Samma år jag började gymnasiet. De var alltså fem år när Noel Gallagher var Gud, Liam var Jesus och Oasis var världens bästa band. När mina Kylieskivor fick stanna i hyllan och jag äntligen slutade spela Achtung Baby, eftersom det var en ny kung i CD-spelaren. Eller snarare två. För även om det krävdes en besatt lumparpolare och en världshit som Wonderwall för att jag skulle fatta, så tog det inte lång tid förrän Definitely Maybe och (What's the Story) Morning Glory dominerade mitt sexton kvadratmeter stora studentrum. Live Forever, Shakermaker, Supersonic, Champagne Supernova, Don't Look Back in Anger... Låtar som jag fortfarande älskar, som oundvikligen har en del i vem jag är och vilka jag umgås med och som numera kan få mig nostalgiskt tårögd över en tid då allting inte nödvändigtvis var bättre men annorlunda.
När nu Oasis fjorton och ett halvt år efter Supersonic släpper sitt första "downloadable albumtrack" på iTunes – den riktiga singeln The Shock of Lightning kommer släppas den 29/9, och den kommer ha en Chemical Brothers-remix av det här albumspåret som B-sida - från sin kommande sjunde platta är de knappast världens bästa band längre, men efter att i februari i år fått fyra av sina album med på Q Magazines "The 50 greatest British albums of the last 50 years"-lista (på vilken albumen jag nämnde ovan ockuperade både första och andraplatsen) har de ändå fått lite buzz omkring sig i hemlandet igen...och efter några lyssningar på Falling Down känns det inte helt orättvis.
Nä, Falling Down är ju absolut ingen listvältare som Wonderwall (Noel – som skojigt nog ser ut som en monchichi på de nya promobilderna – säger att han inte ens försöker göra sådant längre) och ska väl inte vara så då det "bara" är ett albumspår och inget annat. Men jag tycker det är ett rätt skönt sådant. Lite i samma landskap som de inledande spåren på senaste Kentskivan (men med mera klassisk rockbandsproduktion).
Singeln då? Jodå, The Shock of Lightning känns faktiskt inte långt ifrån något som skulle kunnat ligga på Definitely Maybe eller (What's the Story) Morning Glory, klassiskt rockröj med ungefär alla de Liam-fraseringar en Oasis-låt ska ha för att vara klassisk, vilket som ni förstår av min inledning självklart betyder något bra. Min generations nostalgiker kommer säkerligen gå igång på en hel del på det här, men frågan är om det är något som kommer spelas på dagens radiokanaler (möjligen med undantag för i Storbritannien och P3 i Sverige)? Världen och musikklimatet har ju trots allt hunnit fylla fjortis sen den här musikstilen var det coolaste i ett par hörlurar. Jag kan ju bara se till mig själv, och jag går inte alls igång lika mycket på det här som jag en gång gjorde. Från ett leende från varje örsnibb då till ett belåtet småflin nu, ungefär. Men gillar det, det gör jag fortfarande.
Nåväl, sammantaget känner jag mig mera nyfiken på kommande Dig Out Your Soul än vad jag gjort på ett Oasis-album sedan millenieskiftet. Det säger inte mycket, det ska erkännas, men på något sätt så är det ändå en ganska skön känsla.
The Shock of Lightning
Falling Down
Inlägg
-
7 kommentarer:
återigen skiljer sig min uppfattning från din tyvärr. tycker nämligen "the shock of the lightning" är rentav dålig. tyvärr verkligen.
Hahaha.
Fast då kan du ju använda mig som ett tecken på vad du INTE ska kolla upp framöver. :)
Jag ska erkänna att jag var lite exalterad över att jag INTE tyckte det var dåligt, snarare än över att jag tyckte det var bra, igår, så jag funderar på att sänka mig ett halvt.
Men dåligt tycker jag absolut inte det är.
Fast då är jag ju ett barn of 94/95 också.
har alltid gillat oasis, och tyckte att förra skivan var helt okej. men det här tilltalades jag inte alls utav. en vän till mig summerade det som ett dåligt försök att apa efter foo fighters, och jag är lite på den linjen jag också.
Apa efter Foo Fighters?
Neeee.
Men Oasis lät ju så här redan 1994/1995 - de har ju bara gått tillbaka till sina grunder.
Vid det laget hade väl dessutom Curt Cobain huvudet obortskjutet (eller just dekapiterat) och Foo Fightes var bara en glimt i Dave Grohls öga?
Man kan nog beskylla dem för att vara bakåtsträvande (men det är ju det jag älskar) men knappast för att apa efter ett band som möjligen tog inspiration från deras sound från början.
jag ser väldigt lite av det gamla oasis i det här. och det är dessvärre det som gör att jag inte imponeras. visst gitarrerna är desamma, liams hesa stämma likaså, men låten i sig tycker jag är tråkig och osexig. kanske så att ordet dålig inte gör sg rättvist i sammanhanget, men jag hade förväntat mig så mycket mer.
och rent allmänt kan ju vilket band som helst apa efter ett annat oavsett vem som var först och inte. oasis 2008 låter ju inte som oasis gjorde när david grohl drog igång foo fighters, exempelvis.
Fast där skiljer vi ju oss, eftersom jag tycker Oasis 2008 låter mycket mera som Oasis 1994 än vad Oasis (exempelvis) 2000 gjorde.
Jag har inte ens köpt skivorna efter Standing on the Shoulders of Giants och inte på riktigt älskat något sedan 95 mer än "The Importance of Being Idle".
jag älskar verkligen inte de här två nya spåren heller. Men till skillnad från dig så nickar jag välvilligt och känner att det kan kanske, kanske ge mig något denna gången.
Typ så.
hey there and thanκ you for your info – I've definitely picked up anything new from right here. I did however expertise several technical points using this site, since I experienced to reload the site many times previous to I could get it to load correctly. I had been wondering if your hosting is OK? Not that I am complaining, but sluggish loading instances times will very frequently affect your placement in google and can damage your quality score if ads and marketing with Adwords. Well I'm adding
this RSS to mу email anԁ could looκ out for a lot more of yοuг rеsреctive еxciting content.
Ensuгe that yοu update this again soon.
Feel free to surf tо my ωebpage: skin lightening soap
Skicka en kommentar