Filmrecension: The Dark Knight

The Dark Knight
Christopher Nolan, USA

Lite fantastiska fakta först. Den dagen jag ser den här filmen har den på mindre än två veckor dragit in mera pengar i USA än någon annan film (läs Ironman) gjort där i år. På vägen har den slagit alla rekord som går att slå; mest pengar på en kväll, mest pengar på en öppningshelg, snabbast film att dra in $200 miljoner och snabbast film att dra in $300 miljoner. Att den kommer passera $400 miljoner är det numera ingen som tvekar över, utan det snackas snarare om den ska kunna dra in över $500 miljoner och på så sätt bli den film efter Titanic som dragit in mest dollar i världshistorien… Helt galet, och framgångskonceptet stavas såklart populär films uppföljare i kombination med lysande recensioner i kombination med Oscarsbuzz i kombination med en av min egen skådisgenerations mest oväntade dödsfall...där det sistnämnda galet nog förmodligen är det som lagt in överväxeln på det amerikanska biobesökandet.
Filmen är nämligen bra. Till och med väldigt bra. Men den är absolut inte den pånyttfödelse inom actiongenren som det mumlats om och det känns till och med lite märkligt att den går SÅ pass bra over there.
Gotham verkar bli ljusare och ljusare ju seriösare och mörkare Batman blir själv (kolla Schumachers fruktansvärda kulissbyggen i Batman & Robin och jämför det med denna filmen där Gotham är en helt vanlig stad i fullt dagsljus och så mycket Chicago att man väntar sig se Dr Green från Cityakuten traska ut på någon av broarna) och känns inte riktigt igen från förra filmen, och Rachel spelas numera av Maggie Gyllenhaal, men annars är det mesta en direkt fortsättning (det ha kanske gått ett knappt år skulle jag gissa på) från Batman Begins. Bröderna Nolan fortsätter utforska hur långt realim (nåja…det är fortfarande en kille i fladdermusdräkt…men ni fattar vad jag menar) kan dras inom konceptet superhjältefilm, och resultatet blir en film om terrorism och korruption som kanske mera liknar någonting av Michael Mann än något av Tim Burton.
Här försöker nya superåklagaren Harvey Dent (alldeles briljant spelad av Aaron Eckhart) tillsammans med Batman och kommissarie Gordon få bukt med gangstersyndikatet en gång för alla efter att Falcone åkt fast i förra filmen, och är på god väg när superskurken Jokern dyker upp och rör om i grytan.









Heath Ledger stjäl - som det ryktades redan långt innan hans bortgång - varenda scen han är med (även om det är lite hönan vs ägget om huruvida en karaktär som Jokern per definition är en scene-stealer eller om det är på grund av att Ledger är Jokern ut i fingerspetsarna som det händer) och tillskillnad från Jack Nicholsons showman-tolkning i Batman 1989 är detta en galen terrorist vars bakgrund vi aldrig får veta och som inte drivs av pengar och ideal utan en ren längtan att skapa kaos, och som bäst är han i en sjukhusscen (där vi för första gången får stifta bekantskap med filmens andra klassiska Batmanskurk Two-Face) i full sjuksköterskautstyrsel.
Att världen blev lite fattigare utan Heath Ledger har ältats i månader nu, men det stora hål han lämnar i den oundvikliga Batman3 från Nolan är avgrundsdjupt. Actionscenerna är självklart storslagna (några stycken i Hong-Kong (!) och en helt suverän biljakt där en lastbil flippas runt som en femtioöring är mina favoriter), Batmobilen får ett tvåhjulssyskon och själva storyn är något så ovanligt som helt logisk och håller precis rakt igenom. Att det här är superhjältefilmernas motsvarighet till Gudfadern II råder det ingen tvekan om.
Det betyder inte att filmen är helt perfekt. En mobiltelefonapparat i slutet som kan bygga virtuella realtids CAD-ritningar i Batmans hjälm känns tillexempel lika felplacerad i filmens realism som den onsynliga bilen gjorde i James Bond-filmen Die Another Day, några "Legolas-moments" med motorcykeln skulle jag också kunnat vara utan och Two-Face skadade ansiktshalva ser mera ut som någon misslyckad CGI-effekt från The Mummy än just ett realistiskt skadat ansikte…men min största invändning är kanske att jag saknar lite, lite mera lekfullhet och charm i allt allvar. Inte så att jag vill ha tillbaka Schumachers fjanterier eller ens (min favorit) Tim Burtons serietidning/TV-serie Batman, men några mera vassa repliker, oväntade roliga gadgets eller charmiga blinkningar hade gjort det hela lite mindre…enformigt? Tugnt? Ta-sig-själv-på-för-stort-allvar-igt?
Trots det råder det ingen tvekan om vem som är mästaren i den här genren numera och det är garanterat en film jag tänker se om och en film som det inte skulle förvåna mig om den kommer ro hem ett gäng Oscarsnomineringar av bara farten i kategorier som regi, foto och möjligen även film (utöver Ledgers redan bokade)…och att kunna skriva något sådan om en uppföljare/superhjältefilm/sommarblockbuster är ju bara det ett helt sjukt gott betyg i sig.