Filmrecension: Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike

Indiana Jones och Kristalldödskallens Rike
Steven Spielberg, USA

Indiana Jones-filmerna är så mycket mer än bara en vanlig filmtrilogi för mig.

När den första kom var jag bara åtta år, ens stora umgänge var fortfarande i huvudsak familjen och jag såg den inte förrän den några år senare kom på VHS och jag fick pappa att hyra en moviebox (eftersom vi var de enda på gatan som inte hade video). Andra filmen däremot kom när jag fyllt elva och jag kunde se den på bio. Gud! Den var det bästa jag sett; aphjärnor och utrivna hjärtan och eld och infödingar och ögon i soppan. Tillsammans med Tillbaka till Framtiden, The Goonies och Tempelmysteriet utgör den filmen själva fundamentet på vilket mitt filmgillande vilar. När tredje filmen kom var det nya tider. Jag hade börjat gymnasiet och vi fick tag i den på något konstigt sätt på en VHS avfilmad på en amerikansk biograf innan den svenska premiären. Vilken grej! En ny tid anades där vi satt med huvudena på sned och kände oss utvalda. Sen kom TV-serien The Young Indiana Jones Chronicles och jag började på Chalmers. Jag följde serien slaviskt (och lärde mig en hel del historia på kuppen) och egentligen av en enda anledning – jag var sådär galet TV-kär i Sean Patrick Flanery som var "den lite äldre" av de två snubbarna som spelade Indy som ung…och en ny fas i mitt liv anades. Minst sagt.

Nåväl. Nitton år senare trängs jag med Börje Salming, Caracola, Christer Lindarw och andra mer eller mindre kända biobesökare i en ringlande kö på Kungsgatan i Stockholm för att få komma in och se den fjärde filmen i serien. Inte för att jag absolut vill att ni ska veta det, utan mera för ni ska förstå min känsla: Snacka om en bit från VHS-filmerna! Men den stora frågan var såklart bara: Håller det här fortfarande? Och kommer i så fall den trettiofemåriga Oswald tycka att filmäventyret som elvaåringen Oswald dyrkade är lika bra fortfarande?

Lyckligtvis är svaret ja. Spielberg, Lucas och Ford har nämligen inte vikt en tum från originalkonceptet, och tillskillnad från i de nya Star Wars-filmerna så har man förstått vad det var som gjorde Indiana Jones till den framgång det var.

Det betyder att vi serveras en historia med Indy på jakt efter en gammal artefakt (här en dödskalle i kristall som ryktas kunna hjälpa en att få kontroll över världen) med elaka skurkar i hälarna (nu är det femtiotal så bovarna är kommunister och inte nazister) vilket tar honom till främmande platser (japp, flygplanet flyger fortfarande över kartan och lämnar röda streck) där han får ta sig igenom konstiga fällor, bli jagad av infödingar, använda piskan, råka på en jäkla massa insekter (och ormar såklart), träffa en dam att bli kär, fälla lite one-liners och vara med om en jäkla massa biljakter.

Han får dessutom ganska snabbt en sidekick spelad av Shia LaBeouf, vilket ger samma gnabbiga stämning som den mellan Indy och hans farsa i tredje delen, eller den mellan Indy och Shorty i tvåan, och LaBeouf gör verkligen inte bort sig som James Dean-typen Mutt Williams (även om Karen Allen gör en blekare Marion Ravenwood än i förstafilmen).

Den stora stjärnan (förutom Harrison Ford då – som verkligen är lysande i varenda liten rörelse, och inte alls känns för gammal vilket man kanske skulle kunna tro) är dock Cate Blanchett som ser ut att njuta av varje sekund i superskurken Irina Spalkos fula frisyr och gråa byxdress. Det är helt klart ett stycke briljant casting vi bevittnar.

Men allting är såklart inte perfekt. Början – som ju brukar vara klassisk i de här filmerna – är oväntat seg under hela förtexterna, och hela "tänk hur USA var på femtiotalet" med kommunistskräck, atombombshot och Area 51 vevas ett varv för mycket för min del. Slutet är inte heller helt lysande i min bok. Nog för att alla upplösningar i Indyfilmerna haft sin övernaturliga förklaring, men det här blir lite…hm…väl konventionellt (utan att säga för mycket) för min smak – trots en del tappra replikförsök att undvika det. Dessutom dyker det (speciellt i början, men även inne i filmen) upp en hel massa CG-animerade gulliga djur som jag inte förstår meningen med alls…men det kanske är 35åringen i mig som sätter ned foten igen.

Den dryga timmen i mitten är detta dock en glimrande matinéfilm (speciellt en kombinerad fäktnings och biljaktsscen kommer att stanna kvar i mitt popcornmumsande minne länge, länge) och den här filmen kommer absolut att bli en gigantisk succé även med de höga förväntningar (både ekonomiskt och) som ligger på den och jag rekommenderar alla med barnasinnet i behåll (och som gillade de andra filmerna) att kasta sig till närmaste biograf för två roliga timmar filmunderhållning som bara flyger förbi.

Jag kommer dock att fortsätta att hålla ettan och tvåan i serien som högre favoriter. Så lätt rubbar man inte ett fundament.