Nattsudd

Om man proppar sin kropp full av Ipren, tar på sig knälånga lumpenstrumpor, och ger sig snorandes ut i den Göteborgska (snöblask)stormen så vill det till att filmen man offrar sin hälsa för är något att ha. Helst något alldeles extra.

När det då visar sig att det kan vara årets bästa film, en film som gör att man vill strunta i några av de filmer man tänkt se i helgen bara för att se den en gång till, plus att man redan beställt DVDn från USA så fort man kom hem, gör det hela lite mera värt besväret.

Att mest av en slump ha råkat få med två av sina bästa vänner på nämnda film, som därmed kan intyga att man inte bara yrar när man försöker förklara varför en knappt två och en halv timme lång musikalfilm byggd på Beatleslåtar är det mest visuella fyrverkeri man sett på bio på evigheter, är också ett oerhört plus, eftersom man då har någon att dela sin passion med.

Filmfestivalens första stående ovation var dessutom ett faktum, och filmens regissör visade sig vara en oerhört cool kvinna som höll en halvtimmes intressant föreläsning under frågestunden efteråt.

Bono. Eddie Izzard. Salma Hayek. Joe Cocker. Men stjärnorna i filmen är helt okända och sjunger på riktigt under tagningarna. Alltså utan läppsynk till förinspelad sång och musik, utan där och då när kameran går.

Jag känner att jag är lite för upprymd, lite för entusiastisk och lite för snorig och trött för att skriva en recension nu - en recension jag dessutom QX kommer plocka in i marsnumret trots att filmen har premiär den 22 februari...eller kanske lägga på webben, eftersom den innehåller den mest hjärtskärande lesbiska version av I Wanna Hold Your Hand som jag har hört - men ni kommer nog hitta en här i bloggen imorgon (vilket borde bli "senare idag för er med normal dygnsrytm en torsdag).

Natti natti. Oh, här är några trailers btw. Kärlek.





...och ett exempel på hur fantastisk filmen är...