Filmrecension: Lars and the Real Girl

Lars and the Real Girl
Craig Gillespie, USA

Vill man vara cynisk kan man säkert säga att detta är ännu en amerikansk trivialisering av ett seriöst problem. Att det är ännu en typisk sockersöt independentfilm där alla i staden tar hand om varandra (som typ i Gilmore Girls) och där människor är overkligt kloka och fördomsfria. Men sån är inte jag. Inte alls. Jag fullkomligt älskar den här filmen om Lars - den lite efterlivna killen som trots att han bor i sin brors garage känner sig så ensam att han skaffar en uppblåsbar Real Girl-docka som flickvän, och som snart får hela stan att i sympati börja behandla dockan som en riktig tjej. Låter det konstigt? Det är det. Ingen vågade tydligen ta i manuset (från en av de kvinnliga författarna bakom Six Feet Under) på flera år, och det är lätt att förstå varför. Men vad som kunde blivit en drift med psyksjuka blev istället en varm, rolig, hjärtskärande, orginell, sorglig, lagom förutsägbar och nästan galet charmig film. Vi som inte förstod Ryan Goslings storhet i överskattade Half Nelson får istället här en perfekt rollprestation som aldrig slår över till lyteskomik och hela ensemblens spel mot Bianca (dockan) måste vara det bästa som setts mot ett dött ting på bio sedan Tom Hanks pratade med en volleyboll. Spring och se, skratta och gråt. Enligt mig blir film sällan bättre än så här. 9 uppblåsbara, rullstolsbundna Real Girl-dockor av 10 möjliga