Filmrecension: Stardust

Stardust
Matthew Vaughn, Storbritannien

Si så där en halvtimme in i filmen så undrar jag lite varifrån alla fyror och lovord i bioannonsen kom ifrån. Inte för att det börjar dåligt, absolut inte – Ian McKellens berättarröst är tvärtom nästan en garant för att man ska komma i rätt stämning – men för att det känns som en ganska ordinär saga med sin unga hjälte Tristan som ger sig av till den angränsande parallellvärlden (lägligt placerad bakom en stenmur strax bortom hans engelska by) för att hämta en stjärna han kan imponera på flickan han älskar med. Addera till det sju prinsbröder som dels måste ha ihjäl varandra och dels hitta ett magiskt smycke för att kunna få ta över tronen efter sin far, en rejält elak häxa på jakt efter samma stjärna som Tristan, en transexuell sjörövare i ett luftskepp, en enhörning, en förtrollad get, en förslavad mor…och tja…någonstans där upptäcker jag att alla mina tvivel är helt bortblåsta och att jag bara sitter och njuter. Trots att effekterna är lite sådär, trots att Robert DeNiros sätt att spela camp smygtransa tenderar att slå över i parodi och trots att man säkert kan hitta logiska luckor (och då pratar jag såklart inom genrens ramar) i manuset om man letar, så förvandlas jag under de här dryga två timmarna till den där tolvåringen i Karlskrona som försökte skiva precis sådana här historier, som sträckläste böckerna om Oz och andra sagovärldar och som skuggfäktades och byggde fantasivärldar som ingen annan såg. Jag fullkomligt älskar Michelle Pfeiffer (det gör jag i och för sig alltid – hon är fortfarande en av de Hollywoodstjärnor jag tycker allra, allra bäst om) i rollen som den ultra-elaka häxdrottningen Lamia, och det syns verkligen att Pfeiffer själv älskar att spela henne. Jag faller tillslut handlöst för Charlie Cox Tristan (men det tar ett tag) och för kemin mellan honom och Claire Danes stjärna, och jag gillar massa att allting ser ut som en Terry Gilliam-film (Gilliam tackade tydligen nej till att göra Stardust för att det kändes som något han redan gjort…och tur är väl det för annars hade vi väl aldrig fått se den här filmen i färdigt skick). När allting är över och alla lever lyckliga i alla sina dagar lämnar jag med stor tvekan biosalongen för att ge mig ut i ett kallt alldeles sagofritt Göteborg – dock med ett stort leende på läpparna och en lust till att gå hem och rota fram den där boken jag började skriva på för dryga tjugo år sen. Jag undrar dock fortfarande var alla de där fyrorna i annonsen kom ifrån – själv slänger jag glatt in ytterligare ett halvt popcorn. Det här var sagolikt kul!